Lördagen den tjugotredje mars
Hej kompisar. Idag är det lördag. KUL. Ska du ut ikväll men kanske inte vet vilken musik du vill spela på förfesten? Frukta ej då Tilde har, (genom Kattricia, givetvis) hittat livets jävla mixtape på Soundcloud. VARNING: Detta är ingen liksom mysmusik man lyssnar på en söndageftermiddag samtidigt som man ligger och gosar i sängen. Bli inte rädd och ge inte upp bara för att den börjar med en Harlem Shake remix. Tro inte nu att jag gnäller på en bra harlem remix herregud nejnej, men jag vet liksom hur folk KAN vara.
Annars har vi också denna låt som jag tycker är helt amazing. Omöjligt att sitta still helt enkelt och TEXTEN kan vi bara prata om texten? Det är som om att grabben kan läsa mina tankar. Den är härligt ytlig men samtidigt så himla bra. Lyssna själv vetja.
Sådärja, nu har ni i alla fall de första trettiotre minutrarna säkrade. TACK TILDE. Varsågod och puss. Juste, tänkte kompensera detta med att posta någonting riktigt jävla djupt typ imorgon. Tänker mig topp fem mest deprimerande kentlåtar eller liknande.
Och ett privat meddelande till Patricia: Jag ville självklart bädda in ditt mixtape också men du har inte tillåtit det på din soundcloud.
Fredagen den tjugoandra mars
Framsteg som jag har gjort på praktiken v.1
1. Vågar numera gå på toa utan att känna att hela redaktionen kollar på mig och tänker: igen, REALLY?
2. Fick en medarbetare att skratta genom att väldigt ocasual ramla av stolen när jag skulle sätta in min mobilladdare i kontakten.
3. "Förlåt för att jag har ställt massa grejer på ditt skrivbord" - HAR JAG ETT EGET SKRIVBORD HERREGUD tappade helt seriöst andan (utan en gnutta ironi)
4. Chefredaktören tog kort på mig med sin iphone. Hör fortfarande hennes röst i huvudet, "hela redaktionen ska ju vara med!" Glädjen fick knappt plats i min kropp.
5. Juste, har några bilder som kommer bli publicerade i tidningen men vem i hela friden bryr sig om det???
Bakslag på praktiken v.1:
1. En av redaktörerna har glömt bort att vi faktiskt hade ett möte, angående eventfoto för lite över ett år sedan. Hon vet antagligen inte heller om att det var bland det största som hände mig 2011 och heller inte att jag har sparat hennes mobilnummer sedan dess (stalkervarning..)
2. "Lyssnar du bara på Håkans nya?" - Behöver jag ens ge en kommentar? Jag var så ytterst nära på att skrika "Jag är musikintresserad på riktigt jag lovar!!! Har bara en svacka just nu." But i did not.
3. Är tydligen döpt till "fotograf" i Art Directorns mail. Kommer han inte ihåg vad jag heter? Borde jag hälsa igen? Eller ser han mig inte som en individ? Osäkerheten bara sköljer över mig.
Summa för vecka nummer ett: Fem bra tre dåliga. Känns helt ok ändå.
Torsdagen den tjugoförsta mars
Finns det NÅGON i hela världen som är snyggare än Angelina Jolie i Girl, Interrupted? Sjukt tveksamt. Jag menar, kolla, hon rockar tillochmed livets fulaste lugg.
Nu ska jag ta tag i mitt liv, alltså:
Gå upp ur sängen
Svara på diverse sms
Borsta håret (kanske)
Ordna så att jag slutar att se ut som döden aka smink
Torsdagen den tjugoförsta mars
Bild snodd från min hemliga tumblr, som i sin tur är rebloggad ca 2887 gånger. Öppet meddelande till fotografen: Jag är ledsen att jag inte kan ge dig credd.
Inser nu såhär på morgonkvisten att gårdagens inlägg var på gränsen till överdeppigt och jag ber till viss del om ursäkt för det. (fast jag påstår inte att det inte speglar verkligheten.) Dock så inser gång på gång att jag kanske borde hålla mig ifrån skrivandet när jag är trött, ledsen eller har allmän ångest. Hur som helst. För att kompensera tänkte jag skriva en lista på saker som har gjort mig glad den senaste tiden:
1. Min praktik. Har det verkligen fantastiskt på Nöjesguiden och är förevigt tacksam att jag inte fotar bilolyckor på en lokaltidning. Låter kanske underligt, med tanke på min utbildning, ja. Men det är mer min grej att glida runt på fina restauranger, fota intressanta människor och utan någon jättehård tidspress. Jag blir även extremt uppskattad - en känsla som jag inte längre är van vid.
JAHA DÄR VAR LISTAN SLUT :)
Nej men okej. Jag överdriver. Ska nämna alla människor som ständigt tar sig an mig och min hjärna (hjärta) och klarar av mitt jävla babbel hela tiden. Ni vet att ni gör mig extremt glad. Sen vill jag även hylla kvinnan på Pressbyrån som bara tog betalt för en liten kaffe med mjölk fast både hon och jag visste att jag tog en latte. Det gjorde mig glad.
Onsdagen den tjugonde mars
Så. Jag drunknar alltså i den iskylan som jag vet att jag själv skapar. Har även tappat förmågan att föra mig i sociala sammanhang och tyst, det har jag ju aldrig varit tidigare. Vilsen och allt bara faller, helt utan kontroll. Smyger ut i från fester, gömmer mig på toaletter och ingen undrar någonsin var jag tar vägen (förutom möjligtvis jag själv). Men inte heller det rör mig i ryggen. Inte egentligen.
Det är alltså såhär mars tvåtusentretton känns.
(Välkommen tillbaka vänner. Lovar ingenting angående någon slags uppdatering, men jag behöver distraktionen mer än någonting. Är ni inte intresserade av mina tankar föreslår jag att ni vänder er till min portfolioblogg. Där kan jag lova er att jag inte yttrar ett ord för mycket).
Onsdagen den tjugonde februari
Denna bild är så gammal ni förstår inte, jag förstår det knappt själv.
(måste sluta lyssna på Bright Eyes i min ensamhet och bör även sluta räkna dagar)
Onsdagen den tjugonde februari
Världens finaste Stina
Måndagen den artonde februari
this is the first day of my life, I swear I was born right in the doorway
I went out in the rain suddenly everything changed
they're spreading blankets on the beach
yours is the first face that I saw, I think I was blind before I met you
now I don’t know where I am, I don’t know where I’ve been
but I know where I want to go
and so I thought I’d let you know, that these things take forever
i especially am slow, but I realize that I need you
and I wondered if I could come home
remember the time you drove all night, just to meet me in the morning
and I thought it was strange you said everything changed
you felt as if you'd just woke up, and you said
“this is the first day of my life I’m glad I didn’t die before I met you
but now I don’t care I could go anywhere with you and I’d probably be happy”
so if you want to be with me, with these things there’s no telling
we just have to wait and see
but I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery
besides maybe this time is different, I mean I really think you like me
I went out in the rain suddenly everything changed
they're spreading blankets on the beach
yours is the first face that I saw, I think I was blind before I met you
now I don’t know where I am, I don’t know where I’ve been
but I know where I want to go
and so I thought I’d let you know, that these things take forever
i especially am slow, but I realize that I need you
and I wondered if I could come home
remember the time you drove all night, just to meet me in the morning
and I thought it was strange you said everything changed
you felt as if you'd just woke up, and you said
“this is the first day of my life I’m glad I didn’t die before I met you
but now I don’t care I could go anywhere with you and I’d probably be happy”
so if you want to be with me, with these things there’s no telling
we just have to wait and see
but I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery
besides maybe this time is different, I mean I really think you like me
Måndagen den artonde februari
Istället för att gå till skolan nivet
Söndagen den sjuttonde februari
Extremt oklart hur många gånger jag har lagt upp denna video, men det är hur som helst en av de bästa scener någonsin i svensk filmhistoria. Filmen, som är från 1970 är en helt fantastiskt fin. Ni har två minuter, det kan jag nästan lova. Kolla, det är ju värt det.
Söndagen den sjuttonde februari
Så många minneskort som jag har tagit slut på denna helg. Det har aldrig hänt innan. Så mycket skitbilder som nu ligger och tar plats på min redan alldeles proppfulla dator. Blä.
Hanna på bilden kompisar.
Söndagen den sjuttonde februari
Ibland kan jag tro att jag är den enda i hela världen som vaknar av mig själv innan klockan 09:00 en söndag.
I fredags var vi som sagt på stadshuset. Vaknade upp lagom bakis i går, styrde frukost och eftersom att solen sken bättrade jag på mina skavsår och gick runt hela Sidsjön med Kristin. Kände mig extremt felplacerad med mina Dr Martens och fejkpälsjacka bredvid alla hurtiga individer med träningsoutfits. Fotade inomhussurfing, var arg och åt pommes med Diana.
Ser framemot en kväll i min ensamhet när jag får veta att det är fest. Som jag, självklart då jag har världens sämsta karaktär ibland, inte kan säga nej till. Klär på mig en av mina finaste klänningar för att endast vara med på förfesten. Tog beslutet att gå hem vid 22:30 då jag insåg att kvällen antagligen bara skulle sluta med att jag satt inne och deppade på toan. Eller balkongen. Eller i valfritt hörn.
Nu är det söndag och jag har en miljon saker jag borde göra egentligen men ja, ni vet hur det är.
Lördagen den sextonde februari
Igår lekte jag klubbfotograf LIKE IN THE GOOD OLD DAYS så att säga. Endast för min egen skull dock. Lyckades prata mig in gratis på Stadshuset, vilket var fantastiskt då jag är fattig som aldrig förr. Per var imponerad och jag berättade att jag är bättre på att ljuga än vad man kanske kan tro.
Orkar inte lägga upp alla bilder. Dem flesta blev skit då jag gick runt med mitt fasta 50mm + var full. Ni får de två jag gillar mest.
Fredagen den femtonde februari
Godmorgon! Fredag idag. Känns rätt festligt. Eller, kanske.
Spenderat den senaste kvarten med att kolla på Dianas bilder från skateparken igår och tänker att ja, kanske borde sätta på mig en keps, stor tröja och köpa mig en skateboard. För hur coola var inte grabbarna? Synd att jag har noll kordinationsförmåga och är extremt rädd för smärta.
Bilderna hittar ni på hennes flickr
Fredagen den femtonde februari
Idag pratade jag i telefon med en av mina bättre killkompisar. Vi hörs inte så ofta längre, men när vi väl gör det så har vi alltid extremt mycket att säga till varann. Kanske har vi mycket att prata om just för att vi inte hörs regelbundet, vad vet jag. Men han är en sådan som det aldrig blir stelt med. Även fast vi inte har pratat på flera månader.
Hur som helst. Det enda negativa som jag har känt när jag har pratat med Erik är att jag liksom, ramlar tillbaka på något underligt sätt och känner mig som arton igen. Detta har alltid stört mig. Tills idag. För just idag var det så otroligt skönt att glömma bort alla tankar och det faktum att jag faktiskt fyller tjugotre. Att känna sig som en fnittrig artonåring för en timme var rätt fantastiskt.
Godnatt.
Torsdagen den fjortonde februari
Gjorde nyss misstaget att kolla på Crystal Castles officiella video till låten Plague som jag precis har lärt mig att älska. Vidrig jävla video. Vågar knappt lämna lägenheten nu. Därför lägger jag absolut inte upp den här utan nu får ni två låtar med lite oskyldiga rosor i bakgrunden. Förövrigt var det verkligen på tiden att jag lärde mig att uppskatta CC:s "nya" album.
ps. Att lyssna sker typ på egen risk. Fast iofs, det kanske bara jag som får lite psykosvibbar.
Torsdagen den fjortonde februari
Onsdagen den trettonde februari
Spenderade ca fyra timmar på café med damen på bilden och drack så mycket kaffe att händerna skakade. Pratade om saker man bör diskutera och lät tiden rinna iväg. Fotade dödsmetallband och var frustrerad över att blixtarna inte fungerade som de skulle, åt pizza, mådde illa, åkte hem. Bra onsdag.
Onsdagen den trettonde februari
På tåget hem från Stockholm i måndags fick jag ens slags uppenbarelse: mitt nuvarande tillstånd är helt enkelt inte acceptabelt. Men sådant kan vara svårt att ändra och ja, jag har uppenbarligen inte lyckats än. Dock har jag tagit, vad i alla fall jag anser är, ett steg i rätt riktning. Jag har börjat prenumerera på Dagens Nyheter. Egentligen inte för att jag inte tar in tillräckligt mycket av det dagliga nyhetsflödet utan mera för att få lite rutin på livet. Rutin, vad är det för ord egentligen? När jag tänker efter så har jag nog inte kunnat definiera mig själv med det begreppet sen typ, mellanstadiet, då rutiner alltid har varit ett problem för mig.
Konkret exemper: Jag kunde aldrig äta p-piller, för man var ju tvungen att komma ihåg att det varje dag och helst ta det vid samma tid. "Det är ju bara att du tar det i samband med att du borstar tänderna på morgonen, för det gör ju alla varje dag!" sa den snälla barnmorskan. "Fast vadå alla? Om jag inte borstar tänderna på morgonen då? Om jag glömmer det, vad händer då?" Svarade jag. Och så gick jag i ca tre år av mitt liv och var rädd för att bli gravid i stället. Idiotiskt. Men det löste ju sig det med.
Jag gillar att inte ha mina dagar planerade in i minsta detalj. Jag gillar känslan av att inte riktigt veta vad jag ska göra eller med vem. Spontantitet är det bästa jag vet. Men någon måtta får det ändå vara och om jag, om en månad har vant mig med att äta frukost och läsa DN varje morgon är jag helt säker på att det kommer leda till någonting bra. Jag förstår att detta kanske inte låter som en speciellt stor bedrift och ni som äger dessa tankar: jag avundas er.
Hur som helst: Dagens Nyheter. The Smiths. Te (egentligen kaffe, men det är fortfarande slut, åh). Havrefras. Frysta bär. Vem vet, det kanske kommer att hjälpa mig till en lite bättre onsdag.
Onsdagen den trettonde februari
I natt var jag helt övertygad om att någon var och ryckte i mitt dörrhantag. Jag var så säker på detta att jag låg helt skräckslagen i sängen, helt oförmögen att röra på mig. Men nu, fem timmar senare är jag osäker på om det överhuvudtaget hände. Jag kommer ihåg panikkänslan i kroppen och min dåvarande verklighetsuppfattning var det ingenting fel på. För det hände ju, eller?
För samtidigt som jag vet att dessa känslor är verkliga då de till stor grad fortfarande existerar i min kropp så vet jag också att Stina senast i går berättade om att hon inte ska få en säkerhetsdörr insatt. Hon berättade för någon vecka sen om hur någon hade ryckt i hennes dörr flera gånger under samma natt och jag kan inte låta bli att tänka att det undermedvetet har påverkat mig.
Jag har tappat greppet om verkligheten och börjar nu tvivla. Men hur kan jag tvivla när jag fortfarande kan känna rädslan? Jag kommer ihåg mina tankar om att jag borde ställa mig upp, gå till dörren och i alla fall kolla om den är låst. Dessa vet jag existerade bara att jag inte kunde göra någonting åt dem. För jag kunde inte röra mig. Jag kunde ju knappt andas. Jag har aldrig haft såhär svårt att skilja på verklighet och dröm.
