Onsdagen den trettonde februari
I natt var jag helt övertygad om att någon var och ryckte i mitt dörrhantag. Jag var så säker på detta att jag låg helt skräckslagen i sängen, helt oförmögen att röra på mig. Men nu, fem timmar senare är jag osäker på om det överhuvudtaget hände. Jag kommer ihåg panikkänslan i kroppen och min dåvarande verklighetsuppfattning var det ingenting fel på. För det hände ju, eller?
För samtidigt som jag vet att dessa känslor är verkliga då de till stor grad fortfarande existerar i min kropp så vet jag också att Stina senast i går berättade om att hon inte ska få en säkerhetsdörr insatt. Hon berättade för någon vecka sen om hur någon hade ryckt i hennes dörr flera gånger under samma natt och jag kan inte låta bli att tänka att det undermedvetet har påverkat mig.
Jag har tappat greppet om verkligheten och börjar nu tvivla. Men hur kan jag tvivla när jag fortfarande kan känna rädslan? Jag kommer ihåg mina tankar om att jag borde ställa mig upp, gå till dörren och i alla fall kolla om den är låst. Dessa vet jag existerade bara att jag inte kunde göra någonting åt dem. För jag kunde inte röra mig. Jag kunde ju knappt andas. Jag har aldrig haft såhär svårt att skilja på verklighet och dröm.
