Den trettioförsta december
Jag saknar dig
Torsdagen den tjugosjunde december
Vaknade för tidigt och somnade alldeles för sent, som vanligt. Då är photoshop bra.
Och juste. Imorgon åker jag till Berlin!!!! (Därav bilderna från i somras)
Och juste. Imorgon åker jag till Berlin!!!! (Därav bilderna från i somras)
Onsdagen den tjugosjätte december
Juldagen i bilder. Tack alla som har grattat mig idag och som förgyllde min kväll/natt. Puss på er
Onsdagen den tjugosjätte december
Utslagsfrågan: Hur många bultar finns det i ölandsbron?
Kanske den tjugoförsta december
Tisdagen den tjugofemte december
Jag gissar på att de flesta överlevde julafton igår och tur är väl det. Vill börja med att skriva att jag absolut inte skulle tänker påstå att min julafton var dålig. Det ger mig bara dåligt samvete då jag är väl medveten om hur mycket sämre MÅNGA människor i samhället har det. Jag kanske bara har för höga förhoppningar, alternativt att jag går in med fel inställning. Tror nog att det är en kombination. Men helt ärligt, herregud vad jag vill skona mina blivande barn från detta spektakel. För det är vad det är.
Ramlade in på spotifys topplista och insåg att 35 av 100 album var julalbum. Jag förstår ingenting. Varför känner så många suget att lyssna på Jag kommer hem till jul igen - Peter Jöback? Eller en mer relevant fråga är kanske, varför jag inte känner det suget? Varför jag aldrig i hela mitt liv har känt suget att lyssna på julmusik.Tycker inte att bakgrundmusiken behöver vara julmusik BARA för att det är jul och jag tycker inte att man ska behöva köpa presenter bara för att alla förväntar det. Är det inte bara så mycket mer vettigt att köpa någonting som man verkligen vill ge bort och inte reflektera över vilken månad det är på året? Missförstå mig rätt. Jag älskar att ge bort presenter. Den där känslan när man har hittat någonting extremt bra som man vet kommer göra personen i fråga sjukt glad är episk. Tycker bara att alla andra känslor angående presenter inte borde accepteras.
Dags att släppa julsnacket nu kanske? Aaa känner likadant. Idag är det den 25:e december. Säger mig väl inte sådär jättemycket egentligen mer än att det är dagen efter julafton och dagen innan min födelsedag. Ikväll gör jag comeback på lokalklubben och ja, det ska väl bli kul. Det jag mest ser framemot är att träffa alla. Alla mina vänner som fastnat i här men också alla dem som har gjort precis som jag, kommit hem över jul. Majoriteten av alla jag kommer att stöta på ikväll träffar jag bara en gång om året och det är ikväll. Däremot har jag lite ångest över hur trångt det kommer bli. På senare tid har jag fått en mild form av klaustrofobi. Men jag tänker att det löser sig. För det gör det ju, löser sig.
Jag funderar förövrigt på att åka tillbaka till Sundsvall tidigare än planerat.
Måndagen den tjugofjärde december
Bilder från insty
(jag saknar patricia)
Måndagen den tjugofjärde december
Okej, så nu har jag varit hemma i snart, fyra dagar och jag visste väl någonstans att känslan av lycka jag kände där vid busshållsplatsen bara var temporär. Inte för att det är någonting fel, egentligen. Jag vet inte riktigt. Jag trodde kanske att Stockholm skulle rädda allt. Allt som inte gick att rädda eller att laga i Sundsvall. Vilket var extremt naivt inser jag såhär nu i efterhand. Men ni får inte tro att det har hänt någonting, utan det är nog höstens spår som vägrar att lossna.
Mänsklig, var det ja.
Måndagen den tjugofjärde december
Seven simple rules of going into hiding:
One, never trust a cop in a raincoat.
Two, beware of enthusiasm and of love, both are temporary and quick to sway.
Three, if asked if you care about the world's problems, look deep into the eyes of he who asks, he will never ask you again.
Four, never give your real name.
Five, if ever asked to look at yourself, dont.
Six, never do anything the person standing in front of you cannot understand.
And finally seven, never create anything, it will be misinterpreted, it will chain you and follow you for the rest of your life.
God Jul
Söndagen den tjugotredje december
Hösten 2012 kommer gå till historien som den hösten som man helst bara vill glömma
Torsdagen den tjugonde december
Är trött. Trött på att åka tåg. Det är extremt tråkigt. Känns som om att det var en hel evighet sen jag lämnade Sundsvall. Han bredvid mig luktar svett också. Det förhöjer inte upplevelsen direkt. Aja. Hann göra allt på min lista i alla fall och det är ju alltid något.
Det värsta är att när jag väl tar mig till centralen måste jag liksom kriga mig fram till pendeltågen för att sen åka i nitton minuter till. Vill verkligen bara komma hem nu kompisar. Vi hörs snart.
Torsdagen den tjugonde december
Ja, men det där försvann väl subtilt och bra, tycker du inte?
Torsdagen den tjugonde december
Att göra den 20/12:
1. Tvätta håret (mer invecklat än vad det kanske låter)
1. Tvätta håret (mer invecklat än vad det kanske låter)
2. Äta upp all mat i kylskåpet
3. Packa
4. Hänga upp all tvätt
5. Träffa Amanda
6. INTE glömma soppåsen/stänga av elementen/laddaren
7. Överleva vägen till tåget
8. Åka tåg - hänga i gävle - åka tåg - åka tåg
9. Underhålla mig med att skriva roliga inlägg på twitter
/kanske lägga upp någon halvtråkig bild på instagram
/kanske lägga upp någon halvtråkig bild på instagram
10. Pussa på mamma och katterna
JUSTE imorgon ska vi dö. Funderar på att sätta mig på Jakobsbergsstation i natt och bara INVÄNTA döden. Även om inte jorden går under lär jag uppleva helvetet ändå, när Pergola stänger dvs. Om du sitter där ute och känner att JA men det vill jag också göra. Säg till. Kan behöva någon som håller min hand vid 01-tiden när Jakans finest kommer.
Bilder från tisdagen den artonde december
Bilder från ångestklubbens förfest i går. Dessvärre saknas både Kajsa, Lina och Holgersson från bilderna därifrån, bu. Men jag gillar dessa ändå, så himla fina tjejer
Onsdagen den nittonde december
Det var då helvete vad det högg till i magen
Onsdagen den nittonde december
Finafina Stina
Onsdagen den nittonde december
Har ont i magen. Jag har haft ont i magen sen jag åt på Biteline, vilket var i typ.. förrgår? Iofs har jag fyllt på med godis, vin och cider men jag är helt säker på att grundorsaken är Biteline. För er stockholmare som inte vet vad Biteline är, här är en snabb förklarning: typ som en mash-up mellan Fridays/Pizza Hut/O'learys. HUR som helst. Igår var det fest. Först var ångesttjejerna hos järkan för att sedan röra sig två portar bort mot Mats. Trevlig tillställning som vanligt. Känns lite tråkigt att lämna alla nu över jul, men samtidigt ska det bli skönt att få lite perspektiv på livet och sundsvallsbubblan. Kan behövas.
Hade med mig kameran igår, men eftersom jag har spenderat morgonen med att göra en spellista så har inte haft tid att redigera bilderna. Tänker att det kanske kommer senare. Vill också påpeka att bilderna INTE är så suddiga som blogg.se vill få dem att se ut. Så bra nu vet ni det.
Måndagen den sjuttonde december
Igår var fd. redaktionen och spelade biljard. Jag var episk (på att inte träffa kulorna alltså)
Måndagen den sjuttonde december
Det är extremt kallt i min lägenhet. I morse när jag vaknade stod temometern på 15,6 grader. Jag känner ju redan att jag har svårt att gå upp på morgonen och kylan gör det ju inte direkt mer attraktivt. Men duktig som jag är ringde jag HSB (dock ska man kanske tillägga att jag har känt av kylan i ca. tre veckor, men väljer att ignorera det nu). Passande att de ska komma och dra upp värmen när jag åker härifrån om tre dagar. Men ändå, jag är rätt nöjd med min prestation. Och det får man väl vara. Nöjd alltså. Ibland, kanske.
Jag har en killkompis som berättade för mig att han fan aldrig skulle vara nöjd med någonting i livet för då slutar man ju att sträva efter något bättre. Till en viss del håller jag med honom, men samtidigt inte. Den där ständiga prestrationsångesten känner jag ju konstant av ändå. Det måste väl vara okej att känna sig nöjd.
Exempel: Jag var extremt nöjd med mig själv när jag gick och handlade i snöstormen i förrgår. Jag menar, jag kunde ju ha ätit havregröt utan mjölk till middag IGEN. Men nej, jag kravlade mig ur sängen, tog på mig kläder och gick ner till Coop. När jag kom tillbaka, med förfrusna fingrar klappade jag mig lite mentalt på axeln och intog den där sängliggande positionen igen som dessvärre tar upp allt större del av mitt liv. Men jag hade i alla fall uträttat något. Jag antar att när man spenderar största tiden av sitt liv helt handlingsförlamad måste man ta vara på det man faktiskt lyckar prestera. Min killkompis kanske uträttar viktiga saker hela tiden, vad vet jag.
Juste. Fick veta att ångestklubben har ett projekt att man ska filma sin hemstad för att sen visa för de andra när man kommer tillbaka. Vill bara att ni som läser detta ska veta att jag tar uppgiften på extremt stort allvar. Kommer bli världens mest gråa dokumentär om Jakobsberg men en dokumentär ska det fan bli.
Jakobsbergs nya slogan: Vi är i alla fall inte Sundsvall.
(credd till Max Palm)
Förövrigt vill jag uppmana alla läsare att gå in på Kristins blogg och läsa hennes senaste inlägg (läs alla de andra också, givetvis, men ni förstår vad jag menar). Jag veeet det är rätt långt och herregud vi har inte tid med sånt livet är ju så STRESSIGT osvosv. Men tro mig, det är verkligen värt det.
söndagen den sextonde december
En lista på saker som gör mig glad:
1. Ska fota modeveckan i feb
2. Har fått praktik på nöjesguiden
2. Har fått praktik på nöjesguiden
3. Är nu officiellt adopterad av ångestklubben
4. Ska dricka vin på tisdag OCH fredag
söndagen den sextonde december
Tredje advent.
Tänkte dagen till ära skriva en liten sammanfattning om vad jag faktiskt minns från året. Vi får väl börja med nyåret som spenderas i en villa i Berghem med alldeles för mycket folk med ett alldeles för litet dansgolv. Jag blev full och skickade onödiga sms (detta verkar dock vara ett tema för året, både att bli full och skicka sms). Vintern fortsatte och jag jobbade nästan bara natt fram tills jag bytte restaurang. Fick blommor på alla hjärtans dag och kände mig otillräckligt. Började i mars jobba på Barkarby där jag framemot sommaren hittade en person som idag är en av mina bästa vänner. Jag sökte in till universitetet då jag hade bestämt mig för att radikalt ändra på mitt liv. Jag behövde distans från Stockholm. Gjorde högskoleprovet och höll tummarna på att mina planer skulle gå vägen.
Juli var nog den absolut mest episka månaden i mitt liv och även den enda månaden som fortfarande ser riktigt tydligen framför mig:
jag bokade Berlin med Linnea
kom in på Bildjournalistik
sa upp mig från jobbet
hittade tusen kronor på marken
fick veta att xx skulle släppa en ny skiva
blev bokad som fotograf till fashion week
och SLUTKLÄMMEN: emmaboda 2012 (eller total lycka)
Det var nästan så att jag fick nypa mig i armen för sådär mycket fantastiska saker händer inte. Det gör bara inte det. Till och med vädret var på min sida i juli. Spenderade kvällarna vid vattnet, på uteserveringar och på dansgolv. Dessvärre kom Juli lika snabbt som hen försvann och helt plötsligt står jag och Linnea på Arlanda för att flyga till Tyskland. Där vi drack öl, gick på gayklubb, dansade till halv tio på morgonen och somnade på fel tunnelbanelinje. Hittade fantastiska fik och marknader. Åkte hem fem dagar senare och jag visste på en gång att dit, dit måste jag igen. (Dit ska jag igen, om tolv dagar)
Augusti sprang förbi och jag packade ihop mitt liv för att den 1:a september befinna mig i en helt ny stad, där jag trots allt, fortfarande befinner mig. Tågresan upp var bland det värsta jag har varit med om, då jag
1. inte kunde sluta gråta
2. behövde sitta på golvet på grund av platsbrist
3. hade packat ner mina ipren i botten av min största väska
Men fram kom jag och så fort jag tog steget ut från tåget ner på plattformen kändes det inte lika hopplöst längre. Amanda och jag delade på mina 40kvd i två månader och jag har nu i efterhand insett hur skönt det var att inte behöva vara själv.
Nollningen kom och gick - skolan började på riktigt - och hösten uppenbarade sig. Det var hemmafester, golvfester, köksfester, popcornfester och tentafester. Vi lärde alla känna varann och jag insåg att detta var väl inte helt fel. Men hem längtade jag, kanske lite för mycket. Det resluterade i att jag åkte hem en helg. Men Stockholm gjorde mig snurrig och osäker och på tåget tillbaka till Sundsvall bestämde jag mig för att jag inte skulle tillbaka, inte förrän till jul. Så blev det självklart inte, men när jag tänker tillbaka inser jag att det faktiskt inte var mitt fel.
Ju längre in jag kom i hösten desto mer suddig blev den. Jag började hänga på balkonger i Nacksta och kunde inte släppa rosécidern och allt vad den innebar. Mörkret var ett faktum och innan shalloween så kom första snön. Någonting som jag aldrig har upplevt tidigare. Patricia kom och räddade mig den där helgen då jag fastnade under täcket och hon hjälpte mig att hålla mig flytande. Helgen därpå fick jag visa min bästa vän min nya stad och aldrig har jag känt mig så trygg som när mina två fantastiska vänner låg i samma säng som mig. Ångesten nådde sin topp när mina hjärtan åkte hem och jag blev kvar på köksgolvet, i kanske lite för många timmar. Men vi visste att det bara var en tidsfråga till vi sågs igen.
Man skulle kunna säga att tvåtusentolv har betett sig som en manodepressiv sjuttonåring. Höga jävla toppar och extrema bottnar blandat med en kronisk tomhet.
Fyra dagar kvar nu.
Lördagen den femtonde december
Lördagen den femtonde december
Uppenbarligen oförmögen att stänga ut tankar/känslor. Gång på gång slår jag mig själv på fingrarna och frågan är den hur länge jag ska tillåta detta att pågå. Filar på en ny taktik som ska få mig att överleva vintern. Jag låter er veta så fort min plan är vattentät.
Just nu då? Jag längtar hem. Så extremt mycket. Nästan sådär mycket att det gör ont i kroppen. Jag längtar efter lättnaden som kommer att uppstå när jag kliver av pendeltåget i Jakobsberg och ingenting har förändrats. Behovet av den totala tryggheten har aldrig varit större. Egentligen vill jag bara att Sundsvall ska förvandlas till en otydlig skuggbild som man bara lyckas se om man kollar riktigt ordentligt. Och jag tänker absolut inte kolla ordentligt. Inte förrän i mitten av Januari.
Fem dagar kvar.
Tisdagen den elfte December
Vågar ej mvh töntigaste tjejen i sundsvall
Måndagen den tionde December
Kanske lite för mycket nostalgi (syftar på de två inlägg under), men det är ju faktiskt måndag.
Lägesuppdatering: Igår låg jag på köksgolvet i tre timmar. Låter kanske inte som ett ställe man vill spendera sin söndagskväll på, men jag kände ändå att jag gjorde det bästa av den miserabla situationen jag hade byggt upp i mitt huvud. Lyssnade på musik gjorde jag, kollade på Factory Girl med. Vid halv tio tiden tog jag mig till sängen och somnade rätt så omgående. Man blir trött av att känna, ni vet.
Lägesuppdatering: Igår låg jag på köksgolvet i tre timmar. Låter kanske inte som ett ställe man vill spendera sin söndagskväll på, men jag kände ändå att jag gjorde det bästa av den miserabla situationen jag hade byggt upp i mitt huvud. Lyssnade på musik gjorde jag, kollade på Factory Girl med. Vid halv tio tiden tog jag mig till sängen och somnade rätt så omgående. Man blir trött av att känna, ni vet.
Sov den där oroliga sömnen som de senaste tre veckorna har förföljt mig och vaknade innan alarmet. Det hör till historien att mitt alarm stod på kl 07:00. Ingen normal människa vaknar innan sju, av sig själv. Gick till skolan, redaktionsövningen startade, fotade Margot Wallström (ja lite coolt) och spånade ideér med Elvira. Kan bli riktigt bra om det bara vill hela vägen.
Tappade allt hopp på verkligheten/mänskligheten runt fem tiden och bestämde mig då för att lämna skolan bakom mig och gå hem. Efter ett peppande samtal av världens bästa mami och ett minst lika fantastiskt samtal från Fredrik kände jag typ att aah, kanske ska diska/laga mat+matlådor trots allt. Sagt och gjort. Nu har jag mat tills imorgon. Energin försvann dock lika snabbt som den kom och ja, nu ligger jag i sängen, igen.
Ingenting mer, faktiskt. Om tio dagar åker jag hem till Stockholm och kommer förhoppningsvis över denna extremt patetiska period av deppighet som jag helst bara vill lämna bakom mig. Hela jag känns så jävla 2007 just nu och ni skulle bara veta hur töntig jag var när jag var sjutton.
Måndagen den tionde December
SNÄLLA GE MIG SOMMAR OCH STOCKHOLM INNAN JAG GLÖMMER BORT HUR MAN ANDAS
Torsdagen den trettioförsta Mars (tvåtusenelva)
Lite Albin måndagen den tionde December
Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det som hon dog.
Inombords så vändes världen uppochner, då hon en dag träffa en annan han var mer,
så att han la band på sig själv och kände sen ofta att han inte var en tillräcklig människa.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor.
De bytte nummer, bytte kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar ville vandra tillsammans.
Tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Han var den som lätt blev deppig, men var tyst om saken, stängde in sig i sitt lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där utan bön.
Och inombords så vändes världen uppochner, då han en dag träffa en annan,
hon var mer för att leva ut i brand ur känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor.
De bytte nummer, bytte kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans:
Tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det som hon dog.
Inombords så vändes världen uppochner, då hon en dag träffa en annan han var mer,
så att han la band på sig själv och kände sen ofta att han inte var en tillräcklig människa.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor.
De bytte nummer, bytte kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar ville vandra tillsammans.
Tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Han var den som lätt blev deppig, men var tyst om saken, stängde in sig i sitt lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där utan bön.
Och inombords så vändes världen uppochner, då han en dag träffa en annan,
hon var mer för att leva ut i brand ur känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor.
De bytte nummer, bytte kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans:
Tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Söndagen den nionde December
Imorgon är det en vecka sen jag brände upp de sjutton första sidorna i min dagbok.
Söndagen den nionde December
Jaha. Tommare har väl ingen känt sig. Efter den mest ultimata helgen i livet kan jag knappt sätta ord på hur ensamt allt känns. Jag har mått så äckligt jävla bra och jag önskade att jag fick behålla den känslan föralltid. Therese och Patricia, jag älskar er. Jag älskar er så jävla mycket.
Onsdagen den femte december
När jag vaknade i morse kände jag för första gången på säkert, två veckor, att idag, idag mår jag ändå helt okej. Dagen till ära tog jag på mig en riktigt färgglad tröja och åt frukost (!!!). På vägen till skolan lyssnade jag på glad musik, gled ner för sallyhill-backen i mina alldeles för hala martens och även fast det var -17 grader och jag förfrös så bara kände jag mig glad. Liksom sådär att man nästan log för sig själv. Egentligen helt utan anledning.
Kom hem runt kvart över nio och då hade jag spenderat tolv timmar i skolans lokaler. Men det gjorde liksom ingenting. Ångestklubben fick mig att skratta mer än vad jag har gjort på länge och det var nästan så att jag aldrig ville gå hem. Jag trivdes så bra i J-husets soffa.
Tänkte att jag kanske ska fortsätta såhär. Eller, jag ska i alla fall försöka.
Onsdagen den femte december
Någon som känner för att åka tåg genom Europa med mig i sommar? Säg till. Känner att den resan är en resa som jag måste göra om.
Onsdagen den femte december
Somnade till Alla Vi Barn I Bullerbyn igår. Det var en helt otroligt upplevelse. Varför undrar ni kanske då. Jo när jag var liten så kunde jag inte somna utan ljud i bakgrunden, så jag lyssnade alltid på kassettband. Bullerbyn var en av mina favoriter att somna till. Så igår somnade till exakt samma röster som jag gjorde när jag var fem.
Förövrigt verkar inte illamåendet vilja lämna min kropp. Det är rätt jobbigt. Någonting annat som är jobbigt är att jag har låtit det blivit extremt stökigt hemma igen, och jag orkar INTE ta tag i det. En till extremt jobbig sak är att jag har tenta om två dagar. Jag kan alldeles för lite. Men, jag hade typ tänkt plugga dygnet runt tills fredag så jag i alla fall klarar den.
Ok bara för att jag har en tendens att vara så himla negativ hela tiden måste jag skriva tre positiva saker 2 make up för de tre negativa i stycket över, så:
Det är onsdag vilket innebär att det snart är fredag vilket innebär att Therese och Patricia kommer, wioho (gud vad jag tjatar om detta men whatever det är min blogg jag bryr mig inte!!!!!). Annars ser jag ser framemot sittningen extremt mycket och jag har spikat min praktikplats i vår till 100%.
Kändes som om att jag hade någonting mer att skriva..
Jo kan ju lägga till lite på postitiva listan när vi ändå håller på LIKSOM:
Redaktionsövning nästa vecka
Tre veckor och två dagar till Berlin
Två veckor och en dag tills jag åker hem till mami
Sen var det nog ingenting mer, nej. Nu måste jag platta min lugg.
Måndagen den tredje december
Är: naiv
Kan: göra fel
Vill: inte sova
Får: anpassa mig
Tycker: för mycket
Kan: göra fel
Vill: inte sova
Får: anpassa mig
Tycker: för mycket
Tänker: i spiraler
Bor: helst under mitt täcke
Samlar på: tankar
Lyssnar just nu på: cowboys - kent
Gör just nu: skriver den här dumma listan
Läser just nu: kurslitteratur
Vill flytta: fram tiden till slutet av april
Dricker: alldeles för mycket kaffe
Äter: för dåligt
Går: /halkar
Favoritfrisyr: hellugg+hög toffs
Tittar: /granskar
Pratar: ofta för mycket och för snabbt
Bor: helst under mitt täcke
Samlar på: tankar
Lyssnar just nu på: cowboys - kent
Gör just nu: skriver den här dumma listan
Läser just nu: kurslitteratur
Vill flytta: fram tiden till slutet av april
Dricker: alldeles för mycket kaffe
Äter: för dåligt
Går: /halkar
Favoritfrisyr: hellugg+hög toffs
Tittar: /granskar
Pratar: ofta för mycket och för snabbt
Måndagen den tredje december
På fredag på fredag på fredag på fredag - herregud vad jag längtar efter dig
Måndagen den tredje december
Borde sova. Väckarklockan står på 06:15. Lär ju dock inte hända.
Måndagen den tredje december
Jag har i alla fall försökt.
Måndagen den tredje december
(typ snart exakt ett år sen, kände att snöflingorna passade och så)
Har sovit hmmhmhm fyra och en halv timme inatt.
Känns sådär lagom stabilt + jag fryser och jag har inte ens satt min fot utanför dörren än.
Tror förövrigt att detta blir någon slags bloggningsrekord, men njut sålänge det varar kompisar, ni vet lika väl som jag hur långa mina bloggpauser kan bli.
Man vänjer sig snabbt
så jävla trött i:
huvudet/hjärtat/kroppen/ögonen/själen osvosv - kan någon snälla påminna mig om hur man lyckas med mer än att bara existera?
Jag var bara inte gjord för dessa dar
inte bara för att du är som bortblåst
utan för att jag är som bortblåst utan dig
utan för att jag är som bortblåst utan dig
Måndagen den tredje december
Från insty de senaste dagarna
Vem lyssnar egentligen på Bob Hund?
I lördags var det bob hund-fest och alldeles för mycket folk på tjugotvå kvadrat. Jag mådde helt fantastiskt fram till att Kir-flaskan tog slut. Då var guldkanten borta och jag fastnade på toaletten - kir+toalett verkar vara ett återkommande tema. Alla som känner mig vet dock att jag inte spyr. Jag vilar bara. Jag hatar när man inte hänger med i sina egna tankar. Egentligen hatar jag att vara full. Kir-full hatar jag definitivt. Patricia räddade mig ännu en gång med sina superkrafter och på vägen hem ramlade jag tre gånger. Det var halt ok??
Imorgon blir jag världens mest ensamma människa igen. Tar i från tårna som vanligt men ni förstår. Som tur är kommer mitt hjärta tillbaka med världens bästa vän redan om fem dagar.
Efter imorgon är det tisdag, of doom.
(förövrigt gör blogg.se mig så himla provocerad när dom gång på gång förstör mina bilder, mvh upprörd_tjej90)
