Onsdagen den tjugonde mars
Så. Jag drunknar alltså i den iskylan som jag vet att jag själv skapar. Har även tappat förmågan att föra mig i sociala sammanhang och tyst, det har jag ju aldrig varit tidigare. Vilsen och allt bara faller, helt utan kontroll. Smyger ut i från fester, gömmer mig på toaletter och ingen undrar någonsin var jag tar vägen (förutom möjligtvis jag själv). Men inte heller det rör mig i ryggen. Inte egentligen.
Det är alltså såhär mars tvåtusentretton känns.
(Välkommen tillbaka vänner. Lovar ingenting angående någon slags uppdatering, men jag behöver distraktionen mer än någonting. Är ni inte intresserade av mina tankar föreslår jag att ni vänder er till min portfolioblogg. Där kan jag lova er att jag inte yttrar ett ord för mycket).
