Bilden som överhuvudtaget inte alls fick tillräckligt mycket uppmärksamhet på instagram. JAG ÄLSKAR DEN. Detta är ju en supertydligen 300 likes bild. Verkligen. Mina, ja, i princip snyggaste sundsvallskompisar, sol och vinden i Evelinas hår. Fantastiskt.
Denna därimot. Också en riktigt bra bild. RIktigt bra brudar och den fick även riktigt bra med uppmärksamhet. Sådant uppskattas. Som ni säkert har förstått så har våren även kommit till västernorrland. Väldigt uppskattat. Utanför mitt fönster skiner solen relativt konstant (ok det regnade hela igår men whatever) och även fast det kan kännas jobbigt att vakna av ljusstrålarna så lättar det ändå upp stämningen, ganska rejält.
Fotade på Klubbland i helgen och hade överlag en fantastisk lördag. Bästa människorna var hemma hos mig innan utgången och vi fick äntligen lyssna på 97-03 listan. Egentligen var det nog bara jag och Karl som var riktigt taggade, men det blev hur som helst en succé för de flesta. Och ja, det står fortfarande ölburkar och shotflaskor på mitt golv. Ska städa. Snart.. Kanske.
Klubbland var helt ärlig den enda värda utgången jag har haft sen jag flyttade hit (sorligt, ja-a). Bra musik, bra dans och bra stämning. Typ allt det man kan förvänta sig helt enkelt.
På söndagen bjöd Stina på sconesfrukost och det var också i hennes soffa som jag spenderade hela dagen/kvällen. Känner att det bör bli någon form av tradition.
Idag är det en omöjlighet att lyssna på någonting annat än:
1. Bon Iver
2. Kent
3. Vad Som Helst Som Är Deppigt Och Med Bra Texter.
Tackar Stockholm för sjutton extremt manodepressiva dagar, men det gör mig inte så mycket, inte i längden. Jag har aldrig varit den som är långsint. Jag har mått bättre här än vad jag har gjort de senaste månaderna i Sundsvall och det är även därför det känns så extremt jävla jobbigt att återvända. Ensamheten är ett faktum på ett helt annat plan, något som jag har lyckats vant mig i från under de senaste veckorna.
Sen vill jag poängtera att jag hela tiden väljer min avskildhet. Jag vill verkligen göra detta glasklart då det antagligen är fler från klassen som läser detta. Ni har inte gjort någonting fel och jag förväntar mig heller inte mer än vad jag har fått. Problemet har alltid och ligger fortfarande hos mig, det är jag ytterst medveten om. Men jag jobbar på det, jag gör verkligen det. Jag jobbar på det så vi ska få en fantastisk vår tillsammans, så att jag äntligen kan känna att jag får plats i mig själv och så att jag igen blir en sådan person man vill umgås med.
Och inga ord å tankar om krav och så Nej, ingenting kom in i våran drog
Ååååh, jag hoppas att du aldrig glömmer, ååååh, ååååh
För jag tänker aldrig på det, jag tänker aldrig på det där
För så meningslöst får ingenting vara, så meningslöst får inget vara
Jag tänker aldrig på det, jag tänker aldrig på det där
För så meningslöst får ingenting vara, så meningslöst får inget vara
Men har du nånsin förlåtit mig, för det är nåt jag aldrig gjort själv
Och om du bryr dig blev jag inget
Ser du samma stjärnor ikväll, ser du samma himlar som mig?
Jag hoppas att du fick allt som var
ditt
+ det är snart lördag = klubb vidrig = sthlms bästa dubstep
+ sol ute
+ mamma städade "mitt" rum
+ träffade farmor och farfar
- jag har varit vaken sen 06:10 = ÄR TRÖTT
- min mage är katastrofal
- måste in till staden för att typ vända
- mitt busskort har gått ut
- åker alldeles för snart hem till svallet
Förresten får bilden mig att reflektera över om jag kanske till och med skulle se respektabel ut i svart hår? Hm. Hade ju det när jag var ca femton och trodde att jag hatade världen (läs: visste ingenting om hat då, nej). Aja. Förresten, fredagslåten får ni här serverat på ett silverfat:
Okej så bloggen ramlade bort lite i veckan. Men då jag FAKTISKT inte lovade någonting angående kontinuelig uppdatering känns det ok. Har haft viktigare saker på prioriteringslistan. Orkar dock inte berätta allt och jag tror det är ytterst få som faktiskt är legit intresserade. Meeeen hur som helst. I förrgår, var jag på Kåken (Turisttips: Bra jävla bar! Asmysig + snygga bartenders. Kom dit i tid så det finns sittplats. Regeringsgatan 66) med Nea som har flygit in från Oslo. Det var verkligen bästbästbäst att träffa henne. Dessvärre blev det bara några timmar, då jag skulle befinna mig på kontoret 09:00 dagen efter.
Igår jobbade jag halvdag sen mötte jag upp världens bästa Anton på Karlaplan. Vi hade en asbra eftermiddag, satt i solen, åt vegetarisk buffé på Östermalmstorg, gick igenom Saluhallen och spanade lite kläder då utbudet i Umeå tydligen inte är det bästa.
När jag kom hem var jag heeeelt förstörd, pga lack of sleep natten innan. Egentligen skulle jag i väg men råkade somna och sov i ca två timmar, sen kändes liksom kvällen lite halvt förstörd. Så det slutade med att den spenderades i sängen, med popcorn och godisägget jag fick från praktiken. Typ lite fel kanske men ändå inte helt.
Körde en måndagsgif för ett tag sen och det blev en succé, så tänkte, vi kör igen! HEJ! Förresten, kolla hur långt mitt hår ser ut? Bara en illusion tyvärr, jag lovar *insert ledsen emoji*
Annars så är jag lite halvt lycklig då jag har lyckats hyra ut min lägenhet i svallet under sommaren + ska få fota en hel massa i veckan, både för Rodeo och för Nöjesguiden. En annan kul sak är att i princip ALLA mina vänner som bor någon annanstans kommer hem till påskhelgen. Det kommer bli en så jävla episk helg att jag orkar knappt tänka på det pga överpeppad.
ps. ett öppet meddelande till alla som har dissat min mössa, ni har fel ok? Den är asfet
ps 2. har ni tråkigt och känner att nä det vill jag inte ha mer? LÄS DENNA BLOGG!!! Tobias Boström är så rolig att jag ramlar av stolen som jag just nu inte sitter på.
Så nu kör vi kompisar. Här kommer listan på de topp fem kentlåtar som jag har gråtit mest till i mina dagar.
5. Cowboys. En låt som kanske egentligen förtjänar en högre plats på denna lista, då den i dagsläget är en låt som jag i princip lyssnar på minst fem gånger om dagen. Men eftersom jag försöker vara lite obejktiv hamnar den ändå på plats fem. Jag har ännu inte hunnit att fälla så många tårar med denna låt i hörlurarna. Men, än det finns tid, ja.
4. Låt som hamnar på plats fyra är för många en klyscha. Den där låten som majoriteten av alla hardcorekentfans vill att grabbarna ska byta ut som sista låt på konserter. Jag håller inte med. Mannen I Den Vita Hatten var den absolut första låt jag någonsin har älskat. Den första låten som kändes rakt in i hjärtat, om ni förstår vad jag menar. Och även om jag kanske inte känner lika mycket som jag gjorde när jag var fjorton och hörde den för första gången, så är det en sådan låt som sitter liksom inprispad i hjärtat. DÄRFÖR förtjänar den att vara med som i alla fall topp fyra på listan.
3. Så, plats nummer tre. Jag har valt låten M och det finns ingen lång utläggning angående detta. Jag tycker bara att den är extremt sorlig och känns mer personlig från Jockes sida än många av hans andra låtar. Och jag menar, hur många gånger har jag inte tänkt "fem steg bakåt, två steg fram"? Det verkar vara mantrat till mitt liv. Annars så tilltalar även dessa rader mig kanske lite för mycket "Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. Ja, det verkar så enkelt vännen, men ingenting i denna världen varväl någonsin lätt att förstå".
2. Nummer två då. Ensammast I Sverige är inte en låt som jag har älskat jättelänge. Mycket beror på att jag hade lite svårt för skivan "Tillbaka Till Samtiden" när den kom. Eller nej, jag hade inte direkt svårt. Men jag hade fortfarande inte kommit över "Du och Jag Döden" än. Så man kan nästan påstå att jag missade "Tillbaka till Samtiden"-tåget och hoppade direkt på "Röd". Hur som helst. Titeln på denna låt kanske är tillräckligt självbeskrivande. Om inte, så lyssna. Ni kommer att känna och förstå vad jag menar, det vill jag nästan lova.
1. Nu så jävlar. Frågan är om det ens behövs en beskrivning eller om vi helt enkelt ska göra så att jag postar hela texten, ni släcker lampan i rummet och trycker på play? Ja. Så gör vi.
"I trängseln utanför, sen december ingen snö Jag följer efter dig, genom kön Du stryker fingrarna lätt mot min kind
Och i ett ögonblick då allt står still Så får jag en chans att säga, allt det jag aldrig sagt Så får jag en chans att ge dig, allt det du aldrig haft Men var för feg
Det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall Du tar så lite plats, jag tar allt
Jag trycker läpparna, lätt mot din hals Jag frågar ”gråter du?” Du smakar salt
Du gav mig en chans att säga allt det jag aldrig sagt Du gav mig att en chans att ge dig allt det jag aldrig ger dig
Dom små små orden är svåra ord Och de hårda orden är enkla ord Jag fick chansen, du gav mig chansen men nu är det för sent Nu är det för sent"
Bubblare: Klåparen, Du Var Min Armé, Quiet Heart, Den Döda Vinkeln, Berg&Dalvana, Det Kanske Kommer En Förändring, Ansgar&Evelyn, Socker. Förövrigt: har med all säkerhet glömt någon jätteviktig nu. DET känns jätteångest. Har ni någon invändning eller känner att japp, den där hon garanterat missat, låt mig veta.
fatta hur lite jag bryr mig, har inga dumma idéer håller hårt i hjärtat, det kan inte trixa med mig men det vore roligt att se dig att bara nudda vid stängslet, bara röka på fester att bara se dig le mot mig
men åh ååååå
om jag bara fick se dig igen och bevisa att jag klarar det att jag klarar dig
(MMM har längtat efter en låt att bli beroende av, fantastiskt)
Och eftersom det är söndag så byts nästan automatiskt den fantastiska dansanta musiken ut till någonting lite mer "söndagspromenad med en cigg i handen och sol i ögonen"-musik. Juste, oroa er inte. Deppigakentlistan kommer antagligen senare. Har hur som helst INTE glömt (viktigt).
Den senaste veckan i utvalda instagrambilder, för det känns ju inte mer än rätt. Tycker förövrigt det är spännande att hela tio personer har hittat tillbaka till bloggy fast den inte är länkad NÅGONSTANS (källa?) plus var låst så pass länge. Vad jag vill säga med det är: sluta stalka mig för fan, nä skoja puss och kram