tilde

Är uttråkad, irriterad och läser texter av författare som kan det där med att sätta känslor i ord. En gåva som jag önskar att jag också besatt, men man kan inte få allt och det är förvisso sant. Hur som helst, fredagskänslan är no where to be found men ett fint sms och en bra spellista senare så känns inte livet helt jävla meningslöst. Kanske. Tvättar, stirrar, funderar och borde antagligen duscha.

 

Det är en speciell känsla att ligga i en säng utan lakan. Det känns extra naket. Jag kommer ihåg att Therese sällan hade lakan på den tiden då vi ibland sov hos hennes pappa, i den där lilla lägenheten, med den speciella lukten (som jag sakta men säkert lärde mig att finna trygghet i), tio minuter från Kallhälls station. Eller jo förresten, såklart lakan existerade men de låg oftast på golvet, bredvid den smala 90-sängen.

 

Dåtid: Det är nog bara Therese jag kan sova bra med i en sådan liten säng. Våra kroppar passar ihop och är ungefär lika små. Hennes mindre, därför agerar jag ofta stora skeden. Men det gör jag så gärna, i alla mina relationer. Jag tycker nämligen om känslan att lukta någon i nacken så pass mycket att jag helst skulle vilja göra det hela tiden. Jag gillar också att kunna pussa någon på halsen, på skulderbladet, på axeln, på kinden, precis när jag vill. Om jag skulle få välja skulle jag aldrig mer spendera en natt själv. Självklart en omöjlighet, men drömma, ja det får man ju. Jag tänker nog för mycket på verkligheten.

 

Nu har tvätten varit klar i ca, trettio minuter. Borde gå ner till källaren. Inte mig emot, källaren alltså. Men vägen dit känns som en sådan som aldrig tar slut.

 

(tio dagar kvar)

 

En påminnelse till mig själv: det är bara ord Tilde

Det där med utgångsdatum

 

(Allt du har väntat på krymper på nära håll
allting omkring dig är långsamt som jag
allt du har väntat på kommer så småningom
när jag är borta är du...
...potential)

Blåmärken

Värk överlag

Sovsällskap

Ett ännu tommare kylskåp

Orättvisor

Tre liter vin och två mjölkdrinkar

Vissa människor är nästan olagligt vackra. Här över är en av dessa.

 

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en långpromenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
Jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över
Om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa
Om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
Om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat som jag varit med förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
Ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

 

Jag tittar upp och möts av en grå och dimmig himmel, med Jakobsberg station någonstans där i bakgrunden. Kallt är det också. Egentligen är mina trasiga strumpbyxor helt överflödiga, det är inte direkt som om att de avger någon märkbar värme. Klockan är rusningstrafik och jag är osminkad. Blekare än någonsin och jag undrar vad som egentligen händer. Allt bara flyter på, tiden ni vet. "Var vi inte sjutton nyss?", är en fråga jag ställer mig själv allt för ofta. Jag tänker att jag antagligen kommer gråta på min tjugoettårsdag. Att jag skulle sitta här nu kändes för två år sedan som en omöjlighet och ja, det är fortfarande ofattbart. Samtidigt som jag under de senaste månaderna snarare varit mer apatisk än känslosam väntar jag egentligen bara på att bryta igenom. Det här kan inte vara allt. Visst kan det inte?

 

Jag kollar upp än en gång och inser att miljön utanför tågfönstret endast består av ängar och åkrar. Ibland väljer jag att åka tåg hela vägen till Bålsta bara för att få andas. Kunna fokusera och inte behöva känna pressen av att någonting måste hända. Det är skönt att lämna över ansvaret till någon annan ibland. Mannen som sitter mittemot ser lika tom ut som jag känner mig och jag kan inte låta bli att undra om det bara är jag som är för känslig. Men fan, jag behöver någonting som får mig levande igen.

 

Jag mår illa av tanken att allting bara glider förbi och jag försöker stoppa skiten men det är omöjligt, helvete varför kan man inte pausa tiden? Kanske är det höstens fel. Jag hoppas att det är höstens fel.

Åh denna ständiga frustration. Men jag tror att jag har bestämt mig.

 

(Det är någonting som är fel, men så känner jag jämt)

bild: någon flickr någonstans för längesen

 

Förlåt bloggy men just nu har jag knappt ork att reflektera över min tillvaro = ännu mindre ork till att reflektera över vad jag borde skriva här. (Ta detta inte för seriöst dock, jag är trött och sjuk. Den kombinationen har en tendens att göra mig extremt gnällig)

 

Och ja. Jag ska försöka sluta uppdatera twitter varannan minut.

Och ja. Jag ska försöka tänka mer realtistiskt och sluta se världens så jävla svartvit. Sådant beteende passar sig inte nu, inte med dig. Egentligen kan man ju tycka att jag borde ha passerat det stadiet för längesen.

Har sparat så många texter i utkastet nu att jag knappt minns alla. Helt obetydliga texter som jag bara har bestämt mig för att inte publicera. Väldigt oklart varför, eller nej, egentligen inte. Men hur som helst gör det mig ändå så trött. Jag är tjugotvå år och forfarande lika rädd för människors tankar angående mig som jag var för tre, fyra år sedan. Hur patetiskt är inte det? Aja.

 

Hade en extremt bra kväll igår. Träffade världens bästa Anton, blev bjuden på te, kollade på rapport/dokumentärer och fick en hel soffa för mig själv. Pratade om allt mellan himmel och jord. Jag kan inte sluta fascineras över hur bra vänner jag har. Hur olika vänner jag har och hur jag verkligen uppskattar alla så himla mycket. Ibland kan jag nästan bli arg på mig själv då jag absolut inte visar det lika ofta som jag borde. DET ska nog vara mitt nyårslöfte. Bli bättre på att berätta hur mycket jag tycker om er och hur viktiga ni är för mig. För det är ni. Så, alla som vill kan ta åt sig.

 

Förövrigt är mina lungor fortfarande katastrof. Så trött på att inte kunna andas.

BLIR ARG!!!!!!!1

Redigerade typ tusen bilder (eller ja, tolv, men whatever) och självklart förstör blogg.se dem. Hatar detta, blir så provocerad. Byter snart till min tumblr igen. Nu ska jag kolla på film och fortsätta sura.

 

Ville verklgenverkligen boka biljett hem idag också, men har ju glömt bort min kod till dosan. Ska be mami boka imorgon och håll tummarna på att det inte är typ jättedyrt. Hatar sthlm nu. Imorgon ska jag plugga och inte vara sjuk mer. Det sistnämnda lär ju inte hända. Har fortfarande extremt svårt att andas, vilket är ungefär lika jobbigt som det låter. Heido