Ja. Jag borde egentligen göra någonting helt annat än att skriva världens längsta blogginlägg.
Det var längesen jag gjorde någonting riktigt på den här patetiska ursäkt till blogg. Har inte direkt känt något behov av att göra eller skriva heller. Förrän nyss. Jag har nämligen importerat en hel drös (läs cirka 1000) bilder från min mobil till min supercoola macbookdatorn. Så jag tänkte att vi, tillsammans, kan gå igenom året tvåtusentolv. Ett år som jag har otroligt ambivalenta känslor till. Lika bra men också lika dåligt som jag mådde förra året har jag aldrig gjort. Så let's do this:
Juste. Först. Ledsen att behöva meddela att år tvåtusentolv i bilder får börja någonstans i juli. Fick nämligen en ny mobil och gav min gamla iphone till en vän. Bilderna från våren-12 existerar fortfarande (som tur är) men på min andra dator, som ligger död i mitt vindsförråd. Fast egentligen gör det så himla lite. För jag gjorde ingenting vettigt våren-12. Jag jobbade på donken. Och hur mycket bilder genererar en heltidstjänst som arbetsledare på McDonalds? Inte så många.
Hur som helst.
EMMABODA! SKEDA! SOL! FIREBALL! SHOT-O-CLOCK! ROSÈ! KÄRLEK!!
Fan vad jag trivdes på Emmaboda-12. Det var inte mycket den festivalen som behövdes förbättras. Helt ärligt så var det min garanterat bästa festivalupplevelse någonsin. Vi hade så kul. Och vi mådde så bra. Det är inte speciellt ofta som man klickar på så många plan, med så många människor samtidigt. Gruppdynamiken (som iofs fortfarande finns kvar) var någonting utöver det vanliga.
Skeda umgicks i princip hela resten av sommaren och jag kan med ett behagligt lugn i kroppen säga att dessa människor på bilden alltid kommer ligga mig väldigt nära om hjärtat.
Min och Therese relation, som alltid har varit bäst i hela jävla världen, blev konstig nog ännu lite starkare efter att jag hade fått besked om att jag skulle flytta fyrtio mil ifrån henne.
Om ni bara visste _hur_ mycket jag älskar citatet häröver. Bilden är tagen från min första resa till Berlin som jag gjorde med Linnea (se bild nedanför!!!). Och det var liksom nästan exakt så jag kände när jag bestämde mig för att lämna sthlm. Jag behövde någon slags förändring.
Jag och Linnea bokade alltså en spontanresa i augusti och spenderade fem dagar i staden som jag numera är tokförälskad i. Jag älskar Berlin och ett av mina livsmål är att bo där under en period.
Jag köpte denna vackra skapelse till jacka på en 2hand och fick mer likes än vanligt på instagram. Det var ungefär vid den här tiden som jag började få rätt många följare på insta. Kändes konstigt och jag fick mest bara prestationsångest.
Ett av det svåraste momenten med att flytta var att lämna pojken på bilden häröver. En fantastisk människa som jag spenderade fyra år med. En människa som då kände mig bättre än vad jag kände mig själv. Och det gör fortfarande lite ont i mitt hjärta när jag tänker på honom. Det gör speciellt ont när jag tänker på att vi inte har någon kontakt alls längre.
Jag och mamma åkte upp till Sundsvall för att kolla läget efter att jag hade fått veta att jag kommit in på bildjournalistik. Jag hade ju faktiskt aldrig varit där och ville verkligen se staden som jag skulle spendera mina närmaste år i. Det förstod mamma. Hon förstår nästan alltid.
Jag dokumenterade min lägenhet innan jag skulle flytta så att jag skulle kunna komma ihåg hur den såg ut. Mitt första egna hem.
Jag och Patricia umgicks i princip varje dag under sommaren och att vi fortfarande är så himla nära värmer hjärtat cirka varje sekund. Det är ju tre år emellan oss och tänk att tre år, som kunde kännas som en hel jävla livstid när man var yngre inte är någonting längre. Och förövrigt vet jag inte hur jag hade klarat resten av året om det inte vore för henne.
Jag var ändå väldigt glad sommaren 2012. Allt rullade på så fint.
Men så kom sista natten hemma. Vi var ute och jag bröt såklart ihop. Men som ni ser på min skärmdump häröver har jag världens bästa vänner. Jag ska förevigt spara denna bild. Den gör mig nämligen fortfarande tårögd.
Två resväskor och en ryggsäck senare sa jag hejdå till Jakobsberg. Från ungefär två minuter efter denna bild är tagen grät jag konstant i.. fem timmar? Det var hemskt. Att vinka av Therese och Patricia på centralen var bland det mest känslosamma jag någonsin har upplevt. Just då kändes det lite som om att jag var påväg med tåget till min egen avrättning, typ.
Man kan säga mycket om Sundsvall men visuellt vackert är det. Iallafall i motsolsljus.
Och jag trivdes trots hemlängtan, förvånansvärt bra. Klassen verkade fin och Amanda bodde hos mig, vilket gjorde att jag kände mig mindre ensam om kvällarna.
Det cyklades, vi nollades, lärde känna varandra och tillslut kom hösten.
Vi hade, vad som kändes som oändligt många hemmafester. På en av dem hade jag turen att börja prata med killen till höger (bilden är tagen på efterfesten, alltså samma kväll). Martin är inte bara en av de finaste och mest genuina människor jag har träffats, utan han blev även en av mina närmaste vänner och det kan jag med glädje säga att han är än idag.
Men hemlängtan blev för stark och jag åkte hem, drack vin med bästis, gosade med Patricia och kände att jag kunde andas ut igen. Under den här perioden så gick min mormor bort och det gjorde mörkret som jag redan kände kändes ytterligare lite mörkare. Jag hamnade efter i skolan och låg mest och lyssnade på kent.
Men som tur var hade jag någon som gärna lyssnade på Kent med mig. Åt pannkaksfrukost gjorde vi också.
Snön kom redan första gången i slutet av oktober men i början av december låg den orörlig på marken. Kylan var katastrofal och värre skulle det blir. Jag köpte en extremt tjock dunjacka för alldeles för mycket pengar men jag kan vara helt ärlig och berätta att den seriöst räddade mig de där veckorna när kylan var nere vid -20.
Jag, Linnea och Evita bestämde under hösten att vi inte ville spendera nyår hemma. Och vilken stad är bättre att spendera nyår i om inte... BERLIN! Sagt och gjort. Året 2012 tog slut i Berlin och jag hade feber. Men det gjorde inte så mycket. Inte nu när man ser tillbaka på det.
Sådär. Det var väl kul? Och sista bilden sympoliserar liksom glädjen jag känner över att jag tog mig igenom tvåtusentolv.
Torsdagen den tionde oktober
Såatteh jag söker alltså mänskliga rättigheter och genusvetenskap till våren. Mest för att jag är rädd att inte få praktik i sthlm pga lack of körkort och för att säkerställa att jag får spendera min vår i världens bästa stad med världens bästa människor. Kan nu andas ut. Lite. Men visst, skulle väl vara härligt med en episk praktik men aja. Annars lyssnar jag väldigt mycket på Bright Eyes, umgås med pojken på bilden och ja, försöker göra det bästa av hösten helt enkelt.
Uppdaterar förövrigt mer på min tumblr.
Onsdagen den andra oktober
Ok så jag ramlar av stolen för att:
1. Maggio är så jävla SNYGG och COOL och HÄFTIG
2. Alla singelomslag är så extremt clean:a
3. Alla låtar som har släppts är typ för bra för livet
Lördagen den tjugoåttonde september
*gosar*
tisdagen den sjuttonde september
detta hände igår(åh vad jag älskar henne)
Onsdagen den elfte september
"does running away from your problems count as exercising?"
Söndagen den åttonde september
SS, aka Streetstyle-Stina. Slänger mest in en bild för att liva upp stämningen.
(mår som jag förtjänar, hejhej)
fredagen den sjätte september
Lista på saker som är kul:
1. Att vara sjuk
2. Att missa TYP hela nollningen pga punkt ett
3. Att behöva nysa cirka hela tiden
4. Snor
5. Mensvärk
6. Inte kunna sova pga alla punkter över
7. Fortfarande inte ha photoshop
:'( ger upp
Fredagen den sjätte september
Lyckan att jag, varje dag, får vakna bredvid dig.
Söndagen den första september
Herregud vad jag älskar er.
Torsdagen den tjugonionde augusti
Igår hade jag på mig ett par velourleggings, tjocktröja, dr martens och jeansjacka. Detta berättar jag inte för att försöka förvandla denna portal till någon slags modeblogg, nej verkligen inte (då hade jag bifogat bild), utan jag vill bara berätta detta för det fick mig att inse hur extremt mycket höst det är. Det är höst innan första september. Det är höst och jag har bott i Sundsvall i ett år. Det är höst och jag mår bra.
Onsdagen den tjugoåttonde augusti
Har lyckats lura till mig ytterliggare trettio dagar av gratis photoshop (jaa jag vet att jag egentligen borde lösa detta trassel lite mer långsiktigt).. Men, jag har iaf börjat redigera bilder från Emmaboda. In på min tumblr och titta vetja!
Måndagen den tjugosjätte augusti
Juste. Har börjat projektet "redigera bilder från emmaboda/landet/tågluffen" så, håll utkik på min tumblr!!!!
Söndagen den tjugofemte augusti
Hemma. Eller, egentligen inte riktigt. Men snart, väldigt mycket snart.
onsdagen den trettioförsta juli
LEVER!!!!!! och Emmaboda var _bäst_ fast det kunde man ju nästan ha räknat ut.
Söndagen den tjugoförsta juli
Nu är det såhär att vi åker till Emmabodafestivalen imorgon och jag är, trots min sjukdom, extremt peppad. Alltså ni vet sådär peppad att min mor antagligen kommer fråga om det kanske är resfeber jag har när jag inte kommer kunna somna ikväll.
Therese, tvåtusennio med extremt fula solglasögon som hon hittade på marken andra dagen och efter det i princip vägrade ta av sig. Frasen: "Meeeh, de är ju jättecoola" ekar fortfarande i mitt huvud.
Jag var på min första festival för sju år sedan. Det var Arvikafestivalen och min bästa kompis pappa var med. Helt legitimt kan jag tycka nu i efterhand - jag skulle heller aldrig låta mitt kid åka på synthfestival, själv, när hen inte ens har fyllt sexton. Idioti tycker jag då, självfallet. Den festivalen drack jag en öl. Som jag hittade bredvid vägen. Allt gick mycket vilt till, som ni kanske förstår.
Men sedan dess har jag varit fast.
Det enda året som jag inte besökte någon festival alls var året då jag skulle fylla tjugoett. Jag fick någon fix i huvudet att jag hade blivit för gammal. Vilket iofs är mer sant i år än någonsin. Och den känslan gjorde sig påmind ett antal gånger under förra årets Emmaboda. Mest med tanke på att den yngsta i vårt granncamp skulle fylla sexton (inga föräldrar så långt ögat kunde nå!!!) men också för att jag var alltid den som gick och la mig förs, eller när jag var för full. Jag var också den som vaknade tidigaste och spenderade morgonen med att städa campet. Men till skillnad från tidigare år tror jag att jag på något sett har accepterat detta. Eller, jag började nog acceptera detta redan förra året. Jag började känna att det är cool att inte vara vaken hela natten, varje natt. Det är ok att vila lite om du är supertrött efter alldeles för mycket alkohol lite för tidigt på dagen och det är fanimej helt acceptabelt att känna att man inte vill sitta i skit, precis hela tiden. Med dessa insikter i kombination med att vara omringad av världens bästa människor gjorde att jag hade min livs bästa festival. Och imorgon åker vi igen. Fantastiskt. Bra väder ska det bli också. Och dans, så jävla mycket dans.
Det hela kommer bli, precis som det står på Miriams arm, AWSM.
Och ja, självklart kommer jag ha med mig min kamera.
Lördagen den tjugonde juli
INSTABOMB - i brist på annat
torsdagen den artonde juli
kolla här då
Tordagen den artonde juli
Måndagen den femtonde juli
Dessa två.
