Söndagen den tjugoförsta juli
Nu är det såhär att vi åker till Emmabodafestivalen imorgon och jag är, trots min sjukdom, extremt peppad. Alltså ni vet sådär peppad att min mor antagligen kommer fråga om det kanske är resfeber jag har när jag inte kommer kunna somna ikväll.
Therese, tvåtusennio med extremt fula solglasögon som hon hittade på marken andra dagen och efter det i princip vägrade ta av sig. Frasen: "Meeeh, de är ju jättecoola" ekar fortfarande i mitt huvud.
Jag var på min första festival för sju år sedan. Det var Arvikafestivalen och min bästa kompis pappa var med. Helt legitimt kan jag tycka nu i efterhand - jag skulle heller aldrig låta mitt kid åka på synthfestival, själv, när hen inte ens har fyllt sexton. Idioti tycker jag då, självfallet. Den festivalen drack jag en öl. Som jag hittade bredvid vägen. Allt gick mycket vilt till, som ni kanske förstår.
Men sedan dess har jag varit fast.
Det enda året som jag inte besökte någon festival alls var året då jag skulle fylla tjugoett. Jag fick någon fix i huvudet att jag hade blivit för gammal. Vilket iofs är mer sant i år än någonsin. Och den känslan gjorde sig påmind ett antal gånger under förra årets Emmaboda. Mest med tanke på att den yngsta i vårt granncamp skulle fylla sexton (inga föräldrar så långt ögat kunde nå!!!) men också för att jag var alltid den som gick och la mig förs, eller när jag var för full. Jag var också den som vaknade tidigaste och spenderade morgonen med att städa campet. Men till skillnad från tidigare år tror jag att jag på något sett har accepterat detta. Eller, jag började nog acceptera detta redan förra året. Jag började känna att det är cool att inte vara vaken hela natten, varje natt. Det är ok att vila lite om du är supertrött efter alldeles för mycket alkohol lite för tidigt på dagen och det är fanimej helt acceptabelt att känna att man inte vill sitta i skit, precis hela tiden. Med dessa insikter i kombination med att vara omringad av världens bästa människor gjorde att jag hade min livs bästa festival. Och imorgon åker vi igen. Fantastiskt. Bra väder ska det bli också. Och dans, så jävla mycket dans.
Det hela kommer bli, precis som det står på Miriams arm, AWSM.
Och ja, självklart kommer jag ha med mig min kamera.
