tilde

 

I princip hela förra veckan var den här lilla varelsen hos oss. Vi hade båda tentavecka och även fast vi inte läser samma program så är det MYSIGT att ha sällskap. Hon sov även på en luftmadrass på vårt golv hela helgen och en liten parantes är att jag saknar henne så fort hon inte är närvarande.

Hur som helst. I måndags började min nya kurs och igår grät jag på föreläsningen. Varfööööör undrar säkert ni nu. Jo, men såhär va. Tanken är ju att jag ska bli samhällskunskapslärare på gymnasiet och efter snart 1,5 år har jag inte ångrat en sekund. MEN!!! MEN!!!!! Nu är det tydligen så att man måste, för att få undervisa som samhällskunskapslärare ha läst 15 hp nationalekonomi. Jag kan ingenting om ekonomi.

 

Det största ångestmomentet för mig under min skolgång var matte. Självförtroendet tappades i tidig ålder och fick aldrig chans att återuppbyggas. Jag kan helt ärligt säga att en av de bästa dagarna i mitt liv var när jag ÄNTLIGEN fick mitt G i matte B - efter 1,5 år av att gå på "hjälpmatte" (läs: i en specialgrupp för elever som fattar cirka noll). När jag väl fick mitt betyg bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle utsätta mig för den ångesten som matte har givit mig igen, och känslan av att veta att jag aldrig mer behövde kolla åt en ekvation eller en graf gjorde mig genuint lycklig. Men nu sitter jag här igen, MOT MIN JÄVLA VILJA och försöker komma underfund med hur jag ska förstå exempelvis detta:

Jag menar, är det något slags skämt? Är det meningen att jag, med noll procent förkunskaper inom matematik/ekonomi ska förstå??? Jag vet inte. Hopplösheten liksom föll över mig under föreläsning 3 och tårarna började bränna bakom ögonlocken. Hade jag inte suttit inklämd mellan massa ekonomgrabbar hade jag tagit mitt pick och pack SPRUNGIT därifrån och aldrig kollat tillbaka. Detta kan låta löjligt, men ångesten är 100% 4 real you guys. Och vet ni vad det värsta är? Att jag MÅSTE klara detta. Jag får inte bli lärare annars. 

Helvete vilken jävla tur att man har världens bästa vänner då. Och herregud vilken tur att man inte bara har världens bästa vänner utan även världens SMARTASTE vänner - på så många olika plan. Martin, utbildad ekonom med en förkärlek för ekvationer tvekade inte en sekund på att bli min personliga lärare när jag hörde av mig och berättade om min ångest. Igår hade vi vårt första pass och jag skulle ljuga om jag sa att ångesten inte konstant gnager i bröstet, men bättre känns det, ja. Det känns också fantastiskt att alla mina vänner och min pojkvän överröser mig med konstant pepp och tror på mig. Tror att jag klarar det. Och ja, klarar jag mot all förmodan detta, då klarar jag fanimej allt.