tilde

 

Igår så började en klump fylld med ångest formas i min mage. Detta händer mig ibland om kvällarna. Ni vet, man tänker för mycket och för länge på saker och ting. Hittar fel, orosmoment och bygger upp katastrofscenarion i huvudet utan anledning. Jag vet att jag gör detta, så det är ingen nyhet; jag har lärt mig att både leva och hantera min ångest. Att hantera ångesten har både kommit på naturlig väg och med hjälp. Men kontentan är att jag har insett att ångesten oftast helt onödig och överflödig men ändå så var den kvar och om inte mer märkbar nu när jag vaknade till liv imorse. Jag kan inte låta bli att tänka på framtiden och just nu känns det som om att jag famlar i mörkret. Jag fyller tjugofyra år och känner mig oftast inte i närheten av vuxen. Jag är inte redo för det inrutade vuxenlivet men jag är heller inte nöjd med den situationen som jag är i idag. Jag känner mig kluven mellan min förkärlek till säkherhet och en åldersångest som ökar för varje dag som går. 

 

Jag tänker mycket på framtiden. Jag tänker på att jag är fast i en för liten 1:a med min pojkvän i Kallhäll och att vi antagligen inte kommer komma härifrån inom de närmaste fem åren. Om fem år, då ska vi alltså fylla tjugonio. Samtidigt som jag tänker dessa tankar så blir jag arg på mig själv. För jag har iallafall ett hem, 45 kvd som är 100% mina och som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Jag är även arg på samhället som gör det så svårt för unga att utveckla sig, flytta hemifrån och skaffa sig ett heltidjobb. Så många av mina vänner skuttar mellan dyra andrahandskontrakt för att slippa bo i sina gamla barndomsrum och jag tycker inte att det är acceptabelt, inte när man är tjugofyra. Jag har min säkerhet här. Jag hade möjlighet att köpa min lägenhet när jag var tjugo och det är jag evigt tacksam över. Men samtidigt så kommer jag inte längre, inte som det ser ut idag. Inte när jag nu har bestämt mig för att hoppa på en ny femårig utbildning. Ska Erik försöka kramla sig fast inom sportjournalistiken kommer han med största sannolikhet hoppa mellan vikariat och frilans, vilket heller inte genererar varken säkerhet för oss eller för banken. Det är så jävla svårt och jag känner hur jag slits mellan känslan av att 1. Försöka starta ett liv, bli vuxen på riktigt med allt vad det innebär (vad innebär det ens? Jag vet inte) eller 2. Dra ut på ungdomen så länge som bara möjligt och fortsätta köpa SLs ungdomsbiljett.

Oklar textmassa detta. Egentligen behövde jag nog bara skriva av mig.

 

Hur som helst. Nu åker vi snart upp och flyttar ut min gamla lägenhet i Sundsvall, ett steg i rätt riktning känner jag, det ska bli så otroligt skönt att få den ångestklumpen ur mitt system.