fyrahundraarton dagar sedan
Jag tittar upp och möts av en grå och dimmig himmel, med Jakobsberg station någonstans där i bakgrunden. Kallt är det också. Egentligen är mina trasiga strumpbyxor helt överflödiga, det är inte direkt som om att de avger någon märkbar värme. Klockan är rusningstrafik och jag är osminkad. Blekare än någonsin och jag undrar vad som egentligen händer. Allt bara flyter på, tiden ni vet. "Var vi inte sjutton nyss?", är en fråga jag ställer mig själv allt för ofta. Jag tänker att jag antagligen kommer gråta på min tjugoettårsdag. Att jag skulle sitta här nu kändes för två år sedan som en omöjlighet och ja, det är fortfarande ofattbart. Samtidigt som jag under de senaste månaderna snarare varit mer apatisk än känslosam väntar jag egentligen bara på att bryta igenom. Det här kan inte vara allt. Visst kan det inte?
Jag kollar upp än en gång och inser att miljön utanför tågfönstret endast består av ängar och åkrar. Ibland väljer jag att åka tåg hela vägen till Bålsta bara för att få andas. Kunna fokusera och inte behöva känna pressen av att någonting måste hända. Det är skönt att lämna över ansvaret till någon annan ibland. Mannen som sitter mittemot ser lika tom ut som jag känner mig och jag kan inte låta bli att undra om det bara är jag som är för känslig. Men fan, jag behöver någonting som får mig levande igen.
Jag mår illa av tanken att allting bara glider förbi och jag försöker stoppa skiten men det är omöjligt, helvete varför kan man inte pausa tiden? Kanske är det höstens fel. Jag hoppas att det är höstens fel.
