tilde

Jag tittar upp och möts av en grå och dimmig himmel med Jakobsbergs Station någonstans där i bakgrunden. Kallt är det också. Det är rusningstrafik och jag är osminkad. Blekare än någonsin och jag undrar vad som egentligen händer. Allt bara flyter i väg. En välanvänd mening "Men va, var vi inte sjutton typ, nyss?". Jag tänker att jag antagligen kommer gråta på min tjugoettårsdag. Att jag skulle sitta här nu kändes för två år sen helt omöjligt. Och ja, det känns fortfarande helt ofattbart. Samtidigt som jag under de senaste månaderna har känt mig närmare apatisk än känslosam väntar jag egentligen bara på att bryta igenom. För att må som jag gör idag, det är ingen bana jag vill fortsätta på. Det måste vara bättre än såhär. Livet alltså. Det här kan inte vara allt. (Förlåt för dramatiken men det mesta beror nog på dimman och Bon Iver)

Jag kollar upp än en gång och inser att miljön utanför tågfönstret endast består av ängar och åkrar. Ibland väljer jag att åka tåget hela vägen till Bålsta bara för att kunna slappna av. Kunna fokusera och inte behöva känna pressen av att någonting måste hända. Det är så skönt att låta någon annan styra. Mannen som sitter på sätet på andra sidan gången ser lika tom ut som jag känner mig och jag kan inte låta bli att undra om det bara är jag som är för känslig. Men fan, jag behöver någonting som får mig levande igen. Jag mår illa över tanken att allting bara glider förbi mig och jag försöker stoppa skiten men det är omöjligt, helvete varför kan man inte pausa tiden?

Kanske är det höstens fel. Jag hoppas det är höstens fel.