tilde

Bland det jobbigaste jag vet är att sitta hemma (precis som nu) på en lördag när man vet att alla andra har så himla mycket roligare än vad jag har. Jag vet också att jag sitter hemma för en anledning, då jag börjar jobba 06 imorgon, men fortfarande. Det är nästan som någon slags abstinens. Jag vill ta vara på varje ledig sekund och det är nästan som om att jag får en lätt touch av ångest när jag känner att en fin lördagkväll som denna går till spillo. Är alldeles för sällskapssjuk för mitt eget bästa. Jag vet inte, jag har bara en sån obehaglig känsla i magen att ja, ja snart är sommaren slut och då kommer man sitta och ångra alla kvällar man bara satt inne & kollade på solnedgången från fönstret med teven på i bakgrunden. Jag vill ta vara på allt. Alla känslor, alla intryck, alla händelser. Men jag vet ju samtidigt att det är en omöjlighet. Tiden går för snabbt och jag känner mig helt seriöst rädd. Rädd för vad som skall och inte skall komma. En av mina största rädslor just nu är att jag kommer sitta och titta tillbaka på min ungdom och tänka "Fan, varför lät jag den bara passera? Varför vågade jag inte? Varför passade jag inte på att leva till 100 % och varför spenderade jag mer tid att tänka på andras åsikter än mina egna? Hur kunde jag missa allt och hur kunde tiden gå så snabbt?" Tanken att om fem år ska jag fylla tjugosex är för mig helt sjuk. För om jag tänker tillbaka fem år i tiden, det var det året jag började gymnasiet och förstå mig rätt men det känns nästan som om att det vore igår. Det är helt sinnesjukt att vi har blivit så gamla. Jag känner mig ju fortfarande som sjutton och på ett sätt älskar jag att jag gör det. Men samtidigt vet jag att jag aldrig har varit så långt ifrån sjutton som jag är idag och fan man kanske borde släppa och faktiskt växa upp men kan någon snälla berätta för mig hur? Jag vet helt ärligt inte hur det ska gå till. Något jag vet däremot är att någonting måste hända nu. En förändring, någonting nytt, någonting spännande eller något som får mig att känna någonting som jag aldrig har känt förut. Det här kan inte vara allt. Det kan bara inte vara det, jag känner det inom mig. Sen hoppas jag inte ni tolkar detta fel som om att jag lever värsta tråkiga livet som jag absolut inte orkar med för så är det inte. Jag har vänner och familj som jag älskar mer än allt annat och som jag vet skulle göra i princip allt för mig. Jag har spenderat många sommarkvällar med att dansa till musik som får mig att känna mig levande och med människor som får mig att skratta och fler ska det bli. Det är bara så att jag verkligen känner att jag har fastnat. Fastnat vid sjutton. Mina känslor och tankar är nästan likadana och det gör mig lite illamående. För även fast jag är så otroligt rädd för att bli äldre så är jag mer rädd för att fastna där jag är nu.