tilde

Jag vill att allt ska vara sådär pirrigt igen och jag vill gå från tåget i solen och nästan skratta för att nu, nu lever jag på riktigt. Tänka att nu är livet så jävla enkelt och herregud varför mår jag inte alltid såhär. Men självklart kan det aldrig vara som jag vill och det känns som om att jag drunknar i mina tankar och min dåliga självkänsla. Jag försöker springa omvägar runt och tänka att men nu får du skärpa dig tilde du är faktiskt snart tjugoett man kan inte hålla på såhär längre. Det var okej när du var sjutton men fan inte nu. Men en del av mig vill bara skrika ut hur fruktansvärt sårbart mitt hjärta är men det går ju inte heller och det är inte som om att någon har frågat. Analyserar hit och dit och vill men vill ändå inte. Ibland undrar jag om man någonsin växer upp. Växer ifrån sånt här. En del av mig hoppas för herregud vad skönt det skulle vara, men å andra sidan. Vad vore livet utan att känna så mycket att man nästan spricker, undra så mycket att det känns som om att man inte kan leva om man inte få veta eller älska så mycket att man faktiskt inte kan vara tillräckligt nära? Nej, det vill jag veta. Förövrigt måste jag tillägga att jag är äckligt jävla rädd att du ska glömma mig.