Tisdagen den tjugosjunde maj (om valet till europaparlamentet)
I söndags satt jag bakom den här bänken. Det gjorde jag bland annat för att jag, som ung studerande behöver pengar, men också för att jag tycker det är så pass viktigt att värna om demokratin. I ungefär tio timmar satt jag och tog emot folks röster i EU-valet. Jag gjorde det gärna, fast jag missade viktiga soltimmar/härlig D-vitamin och jag kommer att göra det igen i september.
Jag vill verkligen värna om demokratin då alldeles för många tar den för givet, vilket var tydligt i söndags. I mitt valdistrikt kom vi upp till ett valdeltagande på ungefär 50 %. Visst, det är högre än förra valet, men fortfarande pinsamt dåligt. Hälften av alla 1600 människor som jag hade på min lista valde att göra andra saker än att gå de max 300 meter de hade ner till vallokalen för att rösta. Det gör mig mörkrädd. Vad som gör mig ännu mer mörkrädd är att de 50% som ändå valde att komma ner och utnyttja sin demokratiska rättighet, valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, rasistisk och bakåtsträvande parti. Jag måste erkänna att det var oerhört svårt för mig att sitta anteckna alla röster som SD fick i vårt valdistrikt. Det tog emot att berätta för vår ordförande att ja, Sverigedemokraterna är det tredje största partiet och ja, hela 11% tycker alltså att dem ska få mandat i Europaparlamentet. Ett slag i magen för allt jag tror på helt enkelt. Jag fasar inför riksdagsvalet i höst. Jag fasar inför framtiden och jag grät mig till sömns i söndags.
Jag vill verkligen värna om demokratin då alldeles för många tar den för givet, vilket var tydligt i söndags. I mitt valdistrikt kom vi upp till ett valdeltagande på ungefär 50 %. Visst, det är högre än förra valet, men fortfarande pinsamt dåligt. Hälften av alla 1600 människor som jag hade på min lista valde att göra andra saker än att gå de max 300 meter de hade ner till vallokalen för att rösta. Det gör mig mörkrädd. Vad som gör mig ännu mer mörkrädd är att de 50% som ändå valde att komma ner och utnyttja sin demokratiska rättighet, valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, rasistisk och bakåtsträvande parti. Jag måste erkänna att det var oerhört svårt för mig att sitta anteckna alla röster som SD fick i vårt valdistrikt. Det tog emot att berätta för vår ordförande att ja, Sverigedemokraterna är det tredje största partiet och ja, hela 11% tycker alltså att dem ska få mandat i Europaparlamentet. Ett slag i magen för allt jag tror på helt enkelt. Jag fasar inför riksdagsvalet i höst. Jag fasar inför framtiden och jag grät mig till sömns i söndags.
Att partier med rasistiska och främlingsfientliga rötter har fått fler mandat i Europaparlamentet än vad Sverige har tillsammans är både fruktansvärt och läskigt. Varför lär vi oss inte av historien? Hur kunde vi låta det gå såhär långt? Jag är så jävla glad att Soraya Post och att Feministiskt initiativ fick ett mandat, men samtidigt har jag så svårt att fira. Hade min mormor levt idag och sett valresultatet runt om i Europa, sett att Tyskland valt in en nazist i parlamentet och sett hur de kraftiga högerströmmarna mobiliserar sig hade hon blivit psykiskt sjuk. Jag säger som min mamma, jag är glad att hon slipper uppleva det här. Slippa se hur historien och hennes barndom i nazismens Tyskland nu börjar upprepa sig själv. För det är så jävla skrämmande.
Vi har alla en plattform och nu är det hög tid att använda den för passivitet är inte längre en valmöjlighet. Vi måste tapetsera världen med budskapet om alla människors lika värde innan det är försent.
