tilde

OKEJ. Jag som så många andra kämpar oerhört med att försöka hålla modet uppe nu under årets sämsta årstid. Inspirationen är under nollsträcket (bevis på detta är exempelvis att jag inte har uppdaterat instagram på en hel månad) och hade jag möjlighet att få välja helt själv skulle jag gå i ide. Livet känns väldigt inrutat och mörkt just nu och jag skyller allt på:

1. Det politiska läget i Sverige/EU/världen
2. Makroekonomin
3. Bristen på ljus 
4. Jobbet 

 

Men men!! Tänkte inte hänga läpp för det, utan tvärtom tänkte jag trotsa detta genom att göra en liten lista på saker som ändå har fått mig att känna lite hopp och inspiration.

 

PS. Länkar till allt finns i rubriken! 

1. M.I.A. - "Boarders"
Sen hon släppte låten "Paper planes" år typ 2007 (?) har jag tyckt att M.I.A. är orimligt cool. Hennes nya låt Boarders är politiskt pop-perfektion och videon (som hon själv har regisserat) är även den otroligt stark. Den är inte bara visuellt supersnygg utan jag älskar den även hur den är filmad ur ett feministiskt perspektiv (hon filmas ofta underifrån, vilket inger en symboliskt makt. Detta gillar jag verkligen vilket då det är ett perspektiv man allt för sällan ser kvinnor porträtteras i).

  

 

Har dock läst att videon har fått en del kritik då den kan tolkas som exotifierande. Personligen kan jag till viss del förstå kritiken, men jag tycker samtidigt att hennes politiska budskap i låten är väldigt tydligt och att hon ändå skildrar en väldigt viktig bild av samtiden.

 

Jag tror inte många människor har lyckats undgå min kärlek till Liv Strömquist. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avgudade typ precis allt hon gör så därför var det väl inte HELT oväntat att jag skulle älska Ada Bergers scentolkning av hennes seriealbum. Visst, jag erkänner, jag hade sett den innan på SVT play, men jag måste ändå säga att det var något helt annat att se den live. Skådespelarna är fantastiska, dialogerna klockrena men framför allt var den SÅ himla rolig. Har ni vägarna förbi Stockholm och är under 26 kostar bara biljetterna 100 kr och aa, det är nog de mest värda 100 kr jag har lagt ut denna höst (överdriver inte ens!!!!)

 

3. Dokumentären "En vanlig fucking människa" - SVT-play

 

Just nu finns dokumentären "en vanlig fucking människa" på SVT play och det är en dokumentär jag rekommenderar alla att se. Förutom att den skildrar ett väldigt viktigt ämne så är den oerhört stark och man får komma väldigt nära både Sam men också hans familj. 

 

4. Love letters from Olof Grind 

Jag har fått allt svårare att hitta inspiration till mitt eget fotograferande och jag vill egentligen inget hellre än att fortsätta utvecklas. Men just nu står det ganska så väldigt still. Jag vet inte åt vilket håll jag vill och ofta så präglas jag av en känsla att jag inte heller har någon ork att ta reda på det. Men denna känsla blåser helt bort de gånger jag går in på Olof Grinds blogg. Jag blir så otroligt tagen av hans fantastiska bildspråk att hälften vore nog och även fast jag aldrig i hela mitt liv kommer att kunna prestera sådana kvalitativa bilder kan jag inte låta bli att slås av tanken att jag ändå någon gång i framtiden borde försöka med något.

 

Sápmi sisters är en serie om två samiska systrarna Maxida och Mimie. Seriern skildrar deras liv när de just nu turnerar i nordligaste Norrland men tar även upp deras politiska kamp för samernas rättigheter. Förutom att de båda systrarna är väldigt talangfulla, drivna och sprudlande så blir serien verkligen extra mångfasetterad då den lyckas inkludera mycket fakta om samernas historia (ett ämne som jag och alldeles för många med mig har stora kunskapsluckor i). Sen älskar jag även att den skildrar kampen Maxida kämpar för att balansera sin roll som ung mamma samtidigt som hon jobbar så otroligt hårt att uppfylla sina egna drömmar. SÅ HIMLA INSPIRERANDE!!

 

 

Ärligt så har jag aldrig varit helt såld på det där med att gå på museum. Oftast tycker jag att konsten går mig över huvudet och det resulterar i att jag bara känner mig korkad och det begränsad. Eller så är det FÖR tråkigt. Typ något rum med uppstoppade djur eller en gammal tavla. Men nu har alltså det jag aldrig trodde skulle hända hänt!! Jag har hittat en utställning som både var rolig, intressant OCH inspirerande. Olafur Eliassons utställning heter alltså Verklighetsmaskiner och jag gillade den supermycket. Det var otroligt coolt att ens uppfattning om verkligheten utmanades och jag älskade även att ljus, vind och vatten var återkommande inslag. Det blev liksom aldrig långtråkigt. Dessvärre är det ganska dyrt att gå in på Moderna :(, men har ni 130 kr över (150 kr utan studentpris) och vill göra något lite annorlunda borde ni satsa!! 

Hade egentligen tänkt att knåpa ihop tio punkter men insåg att klockan nu över 22:00 vilket innebär sovtid (hehe svar ja, jag är en mkt gammal människa som värdesätter en god natts sömn!!). Publicerar jag listan inte nu finns det en chans att det aldrig blir av så sex punkter fick därför räcka. Håll tummarna på att jag slipper mensvärk i natt så jag orkar upp tidigt imorgon och har energi att lära mig lite fler extremt oinspirerande makroekonomiska samband.

Nej nu hörni. Nu kokar jag. Att man lever i ett land som samma dag som näringslivet går ut med att året julklapp är en "robotdammsugare" har regeringen mage att gå ut med beslutet om att vi inte längre klarar av att hjälpa människor på flykt. Det måste vara ett jävla skämt.

En välfärdsstat handlar i grund och botten om fördelning av resurser. Vi får in pengar till vår gemensamma välfärd genom olika typer av skatter som sedan används till olika fundamentala saker som vårt samhälle har kollektivt nytta av. Vissa behöver välfärden mer än andra; så har det alltid varit och så kommer det antagligen alltid vara. De senaste två mandatperioderna har man successivt sänkt skatterna för att individer ska få mer pengar i plånboken. För vissa har detta resulterat i flera tusen mer att röra sig med i månaden och för mig personligen har det kanske genererat i att jag har kunnat unna mig ett extra nagellack varje månad. Samtidigt som man har gjort detta har det också resulterat i att man på så sätt har urholkat vår kollektiva budget, all offentlig verksamhet ligger och balanserar på svältgränsen. Det finns helt enkelt inte lika mycket pengar att lägga på skolan, vården, bostäder, kollektivtrafik (läs: allting som vi som samhälle behöver, tillsammans). Pengarna har helt enkelt flyttat från det gemensamma till det privata.

 

Nu står Sverige inför ett vägskäl. Det är en våg av människor som desperat flyr från sina hemländer, flyr från diktaturer, krig och extremism. Vi ser dagligen bilder hur familjer färdas över gummibåtar för att förhoppningsvis kunna bygga upp ett tryggare liv i Europa, kanske Sverige. Men vad gör vi? Vi både slänger ut och stänger ute människor, barn (!!!!) och familjer från detta. Och allt med argumentet att vi inte "klarar mer". Snälla. Ingenting gör mig så provocerad som det argumentetet. Det handlar inte om att vi inte har råd: ett land som har råd att lägga 75 MILJARDER på december månads detaljhandel har också råd att hjälp människor som flyr för sina liv. Ett land där årets julklapp är en jävla robot som ska hjälpa till med städningen har råd. Ett land där 85% av befolkningen bor på 1,5% av landets yta har även plats. Det handlar bara om prioriteringar och omfördelningar. Sverige är inget fattigt land. Det är den offentliga verksamheten som lever på en sparlåga och så fort den utsätts för någon påfrestning så klarar vi inte av att hantera vad som händer. Hur vore det exempelvis om vi HÖJER skatten lite? Får in lite mer pengar till vår gemensamma statskassa? Galen tanke, jag vet!!! Men idk, kanske är värt att prova??? Ett annat förslag är att exempelvis att lätta på reglerna för arbete och boende?

 

Nu har regeringen alltså lagt fram förslag hur man ska "minska flyktingströmmen". Populistiska förslag som inte har någon förankring över huvudtaget. Man vill införa tillfälliga uppehållsstillstånd som inte kommer bidra till någonting annat än att försvåra integrationen (extra extra: nu ska detta även gälla barn!!). För vem i hela fridens namn kommer känna att de vill försöka integrera i ett samhälle om de inte vet om de kommer få stanna? Förövrigt så VET man vet även från länder som exempelvis Tyskland att TUT inte har lett till att minskad invandring. Man ska även införa medicinska ålderskontroller på barn; någonting som har kritiserats av otroligt många experter (för mer läsning: klicka här). Flera förslag om hur man ska få ner flyktingmottagandet har också lagts fram och kort sagt kan man säga att Sverige ska anpassa alla asylregler till absolut lägsta EU-nivå (en till parantes till detta är att Moderaterna med sina förslag även vill gå under denna). Men kort sagt låter vi alltså i princip Ungern diktera vår asylpolitik. Man säger att man hoppas på att detta kommer att leda till att fler EU-länder tar sitt ansvar men i praktiken innebär det att man använder flyktingarna som slagträ och vilka står vid sidan om och klappar händerna, jo: 

 
Sen händer nu även detta, icke så oväntade dominoeffekten: 

Socialdemokraterna och regeringen har vänt kappan efter vinden och det gör fysiskt ont i mig att se hur politiken utvecklar sig. Hur man letar efter lätta lösningar på stora problem för att lugna en redan (i min mening) i mångt och mycket en väldigt välmående befolkning. För två månader sen stod Stefan Löfven och pratade på "Refugees Welcome"-manifestation och pratade om hur vi som land bär solidaritet som vår största stolthet och jag kan inte låta bli att fråga: vart i helvete är solidariteten nu? 

Nu har det alltså gått lite över två veckor på NEK*-kursen (*nationalekonomi; slänger mig numera hej vilt med ekonomitermer hehe) och jag tänkte försöka sammanfatta: 



Denna GIF beskriver till ungefär 100% hur jag kände hela första veckan. Total panik. Skulle faktiskt våga påstå att jag hade någon form av sammanbrott i princip varje dag och ja, det var... tufft. MEN! Med hjälp av stöd från mina fantastiska vänner och sambo lyckades jag, efter ungefär exakt en vecka ta mig ur panikfasen. Igår hade jag min första dugga, och ja, den gick väl.. sådär. Håller tummarna på att jag klarar den, men det känns mycket tveksamt. Jag har fått bekräftat att ekonomi verkligen inte är mitt ämne.

 

 

Jag har som sagt inte samma panikkänslor längre utan har väl mer gått in i något läge av acceptans och försöker att tänka att "det får gå som det går". MIND YOU så är detta antagligen bara hur jag känner -exakt- just nu. Paniken lär nog infinna sig lagom till dugga nummer två igen. Men det tänker jag är ett senare problem. Däremot har den konstanta stressen jag har känt under de senaste veckorna + att världen typ är åt helvete har fått min magkatarr att komma tillbaka, vilket suger. Men jaja. Värre saker har hänt bättre människor. 

 

Annars så försöker jag att akta mig för att bli liberal på kuppen. Alla som har läst NEK vet hur otroligt marknadsorienterad den kursen är och mina föreläsare försöker knappt dölja sina politiska åsikter. I veckan sa exempelvis min seminarieledare att facken var "djävulens verk" och att vi har alldeles för höga löner. Personligen så hoppas jag att hon syftar på alla dessa finansmän och näringslivstoppar:

 

I princip hela förra veckan var den här lilla varelsen hos oss. Vi hade båda tentavecka och även fast vi inte läser samma program så är det MYSIGT att ha sällskap. Hon sov även på en luftmadrass på vårt golv hela helgen och en liten parantes är att jag saknar henne så fort hon inte är närvarande.

Hur som helst. I måndags började min nya kurs och igår grät jag på föreläsningen. Varfööööör undrar säkert ni nu. Jo, men såhär va. Tanken är ju att jag ska bli samhällskunskapslärare på gymnasiet och efter snart 1,5 år har jag inte ångrat en sekund. MEN!!! MEN!!!!! Nu är det tydligen så att man måste, för att få undervisa som samhällskunskapslärare ha läst 15 hp nationalekonomi. Jag kan ingenting om ekonomi.

 

Det största ångestmomentet för mig under min skolgång var matte. Självförtroendet tappades i tidig ålder och fick aldrig chans att återuppbyggas. Jag kan helt ärligt säga att en av de bästa dagarna i mitt liv var när jag ÄNTLIGEN fick mitt G i matte B - efter 1,5 år av att gå på "hjälpmatte" (läs: i en specialgrupp för elever som fattar cirka noll). När jag väl fick mitt betyg bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle utsätta mig för den ångesten som matte har givit mig igen, och känslan av att veta att jag aldrig mer behövde kolla åt en ekvation eller en graf gjorde mig genuint lycklig. Men nu sitter jag här igen, MOT MIN JÄVLA VILJA och försöker komma underfund med hur jag ska förstå exempelvis detta:

Jag menar, är det något slags skämt? Är det meningen att jag, med noll procent förkunskaper inom matematik/ekonomi ska förstå??? Jag vet inte. Hopplösheten liksom föll över mig under föreläsning 3 och tårarna började bränna bakom ögonlocken. Hade jag inte suttit inklämd mellan massa ekonomgrabbar hade jag tagit mitt pick och pack SPRUNGIT därifrån och aldrig kollat tillbaka. Detta kan låta löjligt, men ångesten är 100% 4 real you guys. Och vet ni vad det värsta är? Att jag MÅSTE klara detta. Jag får inte bli lärare annars. 

Helvete vilken jävla tur att man har världens bästa vänner då. Och herregud vilken tur att man inte bara har världens bästa vänner utan även världens SMARTASTE vänner - på så många olika plan. Martin, utbildad ekonom med en förkärlek för ekvationer tvekade inte en sekund på att bli min personliga lärare när jag hörde av mig och berättade om min ångest. Igår hade vi vårt första pass och jag skulle ljuga om jag sa att ångesten inte konstant gnager i bröstet, men bättre känns det, ja. Det känns också fantastiskt att alla mina vänner och min pojkvän överröser mig med konstant pepp och tror på mig. Tror att jag klarar det. Och ja, klarar jag mot all förmodan detta, då klarar jag fanimej allt.

 

 

 

 

Hösten visar sig från sin bästa sida, men nu är det inte många dagar kvar tills alla löv är borta och jag undrar som vanligt hur i hela friden man ska orka sig igenom ett halvår av mörker.