tilde

 

Jag har blivit förkyld. Vilket inte är alls konstigt med tanke på att min sambo var det hela förra veckan, så egentligen var det bara en tidsfråga innan förkyldningen skulle drabba mig. Jag skulle inte vilja säga att jag är supersjuk. Men jag har liksom ont i hela ansiktet (speciellt bihålorna) och är allmänt ynklig. Därför bestämde jag mig för att stanna hemma från skolan idag. När man är hemma från skolan, helt själv, inser man snabbt hur mycket tid man har. Det blir alltid extra påtagligt för mig då jag per automatik alltid vaknar klockan sju.

Exempel: nu är klockan snart 11:00 och jag har redan hunnit att bada, kolla nyhetsmorgon, lyssna igenom stora delar av P3:s spellista, äta frukost, ta en instagrambild och gå runt halvnaken i mina favoritjeans (se bild/gif!!!). 

 

Angående jeansen då. Jag har alltid hatat att ha på mig jeans. Min mamma har berättat hur jag vägrade ha på mig jeans redan på dagis och jag har tydliga minnen av hur obekvämt jag tyckte det var. Jag ville jämt ha på mig tajts. Det är uppenbarligen inte mycket som har ändrats. Det är mycket sällan jag tar på mig jeans. Vilket är synd för jag kan verkligen tycka jeans är snyggt. På alla andra då, inte mig. Jeansen på bilden över köpte jag second hand förra året och de är verkligen helt perfekta. På alla andra då, inte på mig. 

 

Ett av mina största intressen här i livet är feminism. Jag är så väl medveten om en hel massa problematik och läser TYP allt jag kommer över om ämnet. Det som jag tycker är fascinerande är att det liksom inte verkar spela någon roll hur medveten man är utan ändå står jag och kollar mig själv i spegeln varje morgon och suckar. Suckar för att kroppen inte ser ut som jag önskar. Suckar för att jag konstant hittar nya fel och samtidigt suckar jag för att jag vet hur självdestruktivt och hur onödigt det är. Jag vet att det är samhället som har format mina egna åsikter om min kropp. Jag slängs konstant mellan tankarna att jag duger som jag är och att jag aldrig kommer känna mig tillräcklig. 

 

Hur som helst. Mitt självförtroendeboostmål (bra ord) har jag bestämt är att kunna gå ut i dessa jeans och känna mig snygg. Kanske låter som världens minsta sak, men för mig skulle det vara en rätt så stor vinst och jag tänker att man måste börja någonstans. Och då väljer jag att börja med mina favoritjeans.

Fint men också bortglömt porträtt på Erik från när vi var i Göteborg i somras. 

 

 

Gullig spegelselfie på oss. Eller jag syns ju knappt. Men Erik är däremot lika söt som vanligt.

 

Idag har jag (istället för att plugga) börjat gå igenom alla de bildmappar på datorn som heter "gå igenom". Detta är alltså bilder jag har slängt in på datorn och knappt kollat på och ännu mindre brytt mig om att redigera. Hittade bland annat dessa två. Gillar verkligen bilden på Erik. Den andra är inte speciell alls, men då jag älskar oss så himla mycket får den komma upp här ändå. 

 

 

En av sakerna som har toppat listan på varför jag både har varit halvt deprimerad de senaste fyra månaderna och för att jag inte har känt någon lust att fota är brist på ljus. Speciellt har jag saknat morgonljuset då jag är en 100% morgonmänniska. Kan låta väldigt tråkigt men i mina ögon är det faktiskt relativt praktiskt. Jag älskar att gå upp tidigt, koka kaffe, titta på nyhetsmorgon, se hur ljuset förändras. I morse när jag vaknade jag exempevis upp med en helt rosa himmel. 

 

Mitt första bildinlägg!! Woho! I november någongång var vi i Riga med Eriks familj. Det var grått, kallt men väldigt trevligt. Jag tog väl cirka 10 bilder på hela resan *bra jobbat* och här får ni ta del av fyra av dem. Sen tog jag nog inga bilder fram tills julen. Då lyckades jag knäppa fem bilder och Erik resterande. Jag gick igenom dem nyss och "gillar" typ två, varav Erik tog den ena. 

 

 

Sen har vi ett till hopp på cirka två månader. Kameran har stått och samlat damm från julen tills i helgen då vi var i Norrköping på stadsfestivalen "Where is the music?". Förövrigt en fantastiskt lyckad festival. 

Erik hade styrt boende i centrala Norrköping. En stad som jag förövrigt verkligen gillade. På lördagen var det sol och livet kändes väldigt lätt att leva. 

 

Vi stod längst fram på Silvana Imam. Funderar på att skriva ett hyllningsinlägg till denna kvinna, fy satan vad häftig hon är. Kände mig som en starkstruck femtonåring.  

 

Det var allt för nu. Som ni märker är det inte lätt detta.

Jahapp. Skrev alltså det sista inlägget i november och faktumet att tre månader har gått förbi (och gått så snabbt??) gör mig lite halvrädd. Jag har, som brukligt, haft en liten kreativ dipp på senaste. Den dippen har väl egentligen pågått det senaste året, men på senaste har den blivit mer och mer påtaglig.

 

Att fota har sedan jag införskaffade min första systemkamera typ 2006 varit det enda kreativa som jag har vågat kategorisera mig som "okej" på. Jag kan liksom inte sjunga, inte spela något instrument och definitivt inte måla. Men fota, ja, det gick. Att nu ha tappat det enda man kände sig halvbra på känns oerhört sorgligt, men prestationsångesten som bildjournalistutbildningen gav mig blev så stark att jag valde att stoppa ned huvudet i sanden. Att visa mina foton eller fota överhuvudtaget gick från att bli något konstruktivt och kul till det motsatta. Och ni vet att ju längre man undviker att konfontera någonting, ju svårare blir det att börja igen.

 

Det känns lite såhär: 

och såhär:

 

Sen måste det tilläggas att jag har haft andra saker att fokusera på det senaste halvåret. Jag har börjat en ny utbildning som jag trivs jättebra på, men som tar upp väldigt mycket tid. Jag har två extrajobb för att kunna ha råd att betala hyran, maten, biobesöken och vinkvällarna, jag har mina vänner och min sambo. När ens liv är fyllt med annat att fokusera så blir det lätt att undvika det man tycker är jobbigt. Men jag har nu börjat inse hur jävla idiotiskt det är av mig att klippa bort något som har varit en sådan stor och ändå viktig del av mitt liv. Viktig för att fota verkligen har fått mig att må bra och för att de är en av de få saker jag i perioder har känt mig duktig på. Och det är verkligen så jävla viktigt att få känna sig duktig på någonting.

 

När jag började fota handlade det om att bevara minnen. Kunna ha någonting att kolla tillbaka på och kunna fylla minnesluckor som per automatik kommer med tiden. Så nu har jag bestämt mig. Bestämt mig för att försöka gå tillbaka till det. Fota för att minnas och för att utvecklas. Jag vet att det kommer ta emot. Jag kommer förbanna mig själv för att majoriteten av bilderna blir _skit_, för att det känns som om att jag är världens sämsta fotograf och för att det inte finns någonting att kort på. Ingenting värt att bevara. MEN jag ska verkligen försöka. Försöka jobba mig igenom detta <- LOL pretantiöst. 

 

Jag kan inte lova att det kommer komma ständiga uppdateringar med bilder. Detta för att jag nog aldrig kommer bli en sådan som redigerar halvdåliga bilder bara för att, men jag lovar att jag från och med nu iallafall kommer börja försöka.