Måndagen den första april
Idag är det en omöjlighet att lyssna på någonting annat än:
1. Bon Iver
2. Kent
3. Vad Som Helst Som Är Deppigt Och Med Bra Texter.
Tackar Stockholm för sjutton extremt manodepressiva dagar, men det gör mig inte så mycket, inte i längden. Jag har aldrig varit den som är långsint. Jag har mått bättre här än vad jag har gjort de senaste månaderna i Sundsvall och det är även därför det känns så extremt jävla jobbigt att återvända. Ensamheten är ett faktum på ett helt annat plan, något som jag har lyckats vant mig i från under de senaste veckorna.
Sen vill jag poängtera att jag hela tiden väljer min avskildhet. Jag vill verkligen göra detta glasklart då det antagligen är fler från klassen som läser detta. Ni har inte gjort någonting fel och jag förväntar mig heller inte mer än vad jag har fått. Problemet har alltid och ligger fortfarande hos mig, det är jag ytterst medveten om. Men jag jobbar på det, jag gör verkligen det. Jag jobbar på det så vi ska få en fantastisk vår tillsammans, så att jag äntligen kan känna att jag får plats i mig själv och så att jag igen blir en sådan person man vill umgås med.
Nu ska jag packa, Twin Peaks here I come.
