söndagen den sextonde december
Tredje advent.
Tänkte dagen till ära skriva en liten sammanfattning om vad jag faktiskt minns från året. Vi får väl börja med nyåret som spenderas i en villa i Berghem med alldeles för mycket folk med ett alldeles för litet dansgolv. Jag blev full och skickade onödiga sms (detta verkar dock vara ett tema för året, både att bli full och skicka sms). Vintern fortsatte och jag jobbade nästan bara natt fram tills jag bytte restaurang. Fick blommor på alla hjärtans dag och kände mig otillräckligt. Började i mars jobba på Barkarby där jag framemot sommaren hittade en person som idag är en av mina bästa vänner. Jag sökte in till universitetet då jag hade bestämt mig för att radikalt ändra på mitt liv. Jag behövde distans från Stockholm. Gjorde högskoleprovet och höll tummarna på att mina planer skulle gå vägen.
Juli var nog den absolut mest episka månaden i mitt liv och även den enda månaden som fortfarande ser riktigt tydligen framför mig:
jag bokade Berlin med Linnea
kom in på Bildjournalistik
sa upp mig från jobbet
hittade tusen kronor på marken
fick veta att xx skulle släppa en ny skiva
blev bokad som fotograf till fashion week
och SLUTKLÄMMEN: emmaboda 2012 (eller total lycka)
Det var nästan så att jag fick nypa mig i armen för sådär mycket fantastiska saker händer inte. Det gör bara inte det. Till och med vädret var på min sida i juli. Spenderade kvällarna vid vattnet, på uteserveringar och på dansgolv. Dessvärre kom Juli lika snabbt som hen försvann och helt plötsligt står jag och Linnea på Arlanda för att flyga till Tyskland. Där vi drack öl, gick på gayklubb, dansade till halv tio på morgonen och somnade på fel tunnelbanelinje. Hittade fantastiska fik och marknader. Åkte hem fem dagar senare och jag visste på en gång att dit, dit måste jag igen. (Dit ska jag igen, om tolv dagar)
Augusti sprang förbi och jag packade ihop mitt liv för att den 1:a september befinna mig i en helt ny stad, där jag trots allt, fortfarande befinner mig. Tågresan upp var bland det värsta jag har varit med om, då jag
1. inte kunde sluta gråta
2. behövde sitta på golvet på grund av platsbrist
3. hade packat ner mina ipren i botten av min största väska
Men fram kom jag och så fort jag tog steget ut från tåget ner på plattformen kändes det inte lika hopplöst längre. Amanda och jag delade på mina 40kvd i två månader och jag har nu i efterhand insett hur skönt det var att inte behöva vara själv.
Nollningen kom och gick - skolan började på riktigt - och hösten uppenbarade sig. Det var hemmafester, golvfester, köksfester, popcornfester och tentafester. Vi lärde alla känna varann och jag insåg att detta var väl inte helt fel. Men hem längtade jag, kanske lite för mycket. Det resluterade i att jag åkte hem en helg. Men Stockholm gjorde mig snurrig och osäker och på tåget tillbaka till Sundsvall bestämde jag mig för att jag inte skulle tillbaka, inte förrän till jul. Så blev det självklart inte, men när jag tänker tillbaka inser jag att det faktiskt inte var mitt fel.
Ju längre in jag kom i hösten desto mer suddig blev den. Jag började hänga på balkonger i Nacksta och kunde inte släppa rosécidern och allt vad den innebar. Mörkret var ett faktum och innan shalloween så kom första snön. Någonting som jag aldrig har upplevt tidigare. Patricia kom och räddade mig den där helgen då jag fastnade under täcket och hon hjälpte mig att hålla mig flytande. Helgen därpå fick jag visa min bästa vän min nya stad och aldrig har jag känt mig så trygg som när mina två fantastiska vänner låg i samma säng som mig. Ångesten nådde sin topp när mina hjärtan åkte hem och jag blev kvar på köksgolvet, i kanske lite för många timmar. Men vi visste att det bara var en tidsfråga till vi sågs igen.
Man skulle kunna säga att tvåtusentolv har betett sig som en manodepressiv sjuttonåring. Höga jävla toppar och extrema bottnar blandat med en kronisk tomhet.
Fyra dagar kvar nu.
