(gammal text men ibland samma känslor, eller nej, nästan alltid samma känslor) Helst av allt skulle jag vilja slänga iväg mobilen, ta bort min facebook och aldrig mer skriva ett jävla blogginlägg. Bosätta mig på en strand i Indonesien, hitta mig själv och sen aldrig mer blicka tillbaka. Men det går ju inte. Citerar kent: Fem steg bakåt, två steg fram. För det är ju så det känns. Jag bara dras bakåt och sen när jag tror att, ja, nu herregud mår jag verkligen bra så försvinner det lika snabbt och allt blir mer än var det var innan. Jag kan inte beskriva i ord hur otroligt trött jag är på att hela tiden anpassa mitt liv efter andra och hur mina bergochdalbanekänslor/självförtroende/liv påverkas så brutalt av människors åsikter och tankar. Det är pinsamt. Jag är pinsam just nu och det mest pinsamma är att jag vet om det. Jag vet om det så väl men ändå fortsätter jag i samma spår. Ibland kan jag tro att jag är bland det dummaste som finns. Har raderat alla dina sms nu i alla fall.
